Sitter ute, med ett glas vitt vin, en front från väst har dragit en ljusgrå ridå framför solen, temperaturen har sjunkit några grader, håret är fortfarande blött efter morgonens simtur. Och så doften av rosor. En kort stund varje år. En parentes.

Åskan mullrar från sydväst. Ett flygplan, ett Jas Gripen, rusar över fjärden, fåglarna tystnar, två mycket unga fåglar som skvätt i dammen tar sin tillflykt till det lilla olivträdet bredvid.

De första dropparna faller på jorden som är torr och längtar efter regn.
Parentes. Här och nu. Sverige, parentes i världen. Har inte gjort mig förtjänt av att få födas här och få leva i just vårt tidevarv. Född efter andra världskriget. Och död före det tredje? Till ett Sommarprogram skulle jag inte ha så mycket elände från barndomen att berätta om. Ja, viss ångest – eller kanske inte just ångest men olust – i skolan under tolv långa år.
Fick ett sabbatsår. Ett lärorikt år. Ledde fram till att jag kom ett år efter kompisarna. Lärde mig mycket. Fick mig klassmedveten utan att vara arbetarklass.

Så här var det. När mina bästa kompisar tagit studenten – och jag hade ett år kvar – sommarjobbade vi i Stockholms frihamn. Kompisen, som tagit studenten, satt i solen med penna och papper och noterade hur många kaffesäckar jag, som ännu inte tagit studenten, lyckades få upp ur lastrummen. Han hade mer betalt än jag hade. Där han satt i solen och satte pinnar för varje säck jag och de andra som slet i lastrummet bar fram.
Där och då begrep jag. Att några får rejält betalt tack vare andras mindre betalda slit.

Men jag lärde mig mer – sådant som komplicerade bilden. Familjen hade ett företag. En dag kom facket och krävde att familjeföretaget skulle skriva på kollektivavtal. Ingen som arbetade ville det. Lönen och arbetsvillkoren var så mycket bättre än vad facket krävde. Men fackets man var stor och grov och hotfull. Stor och mäktig som Goliat.

Så småningom kom jag själva att arbeta fackligt. Blev strejkledare som krävde rimliga villkor för människor som för SMHI:s räkning jobbade dygnen runt på väderstationerna – utan OB-tillägg, utan semester och med möjlighet att sova högst två och en halv timme i taget.

Vi fick till det bästa avtal som slutits på svensk arbetsmarknad om man ser till de förbättringar som blev från en dag till en annan. Rättvisa var skipad.
Så småningom blev jag grön utan att veta det. Grön i den betydelse det hade när Miljöpartiet bildades. Jag lärde mig att det var roten till det onda som måste ryckas upp, då räckte inte det röda till, för i den världsbilden fattades så många bitar som krävs för att skapa ett ekologiskt, socialt och demokratiskt hållbart samhälle.

Och nu då? Uppriktigt sagt är det allt svårare att beskriva sig som grön eftersom begreppet vattnats ur.

Parentes. Det också, att identifiera sig som grön när begreppet tappats på sin mening.

Nu faller regnet. Hårt, skoningslöst. Det röda roshavet framför altanen duckar.