DEBATT Solen står het över de fyllda kullerstensgränderna och i uteserveringar sprids leenden i de glas som höjs till skål. Människor som tillhör Sveriges absolut mäktigaste i politik och näringsliv rusar förbi mellan seminarier, i vilka de ska tillföra insikt och tillförsikt. Alla är så vackra. Ser ofta glada ut.

På morgonen, när jag vaknade, läste jag en notis om en glaciär som kollapsat i ett alltför varmt Alperna. Den plats där nu röda alger sprids på de snöbeklädda bergssluttningarna och absorberar värme som aldrig förr. Många dog. Till frukosten ett kort reportage på SVT om extrema temperaturer i norra Italien, oerhört låga vattennivåer och ett skördebortfall på cirka 30 procent. Innan min morgonpromenad når centrala Visby ögnar jag igenom en artikel i The Guardian om att metan bidrar fyra gånger så mycket till ökade temperaturer som man tidigare trott, med effekten att det nu ansamlas i atmosfären i en takt som forskningen inte kunnat förutse.

Jag andas in den kvalmiga högsommarvarma luften och hittar LKAB:s plats på Norra scen. Johan Rockström är där och får frågan om den svenska politiken gör tillräckligt för den omställning som behövs. Svaret är kort och kärnfullt. ”Nej!” Han säger att han är djupt besviken och jag sjunker ned i min åhörarstol. Alla bjuds snart på kaffe och smörgås. Bubbelmingel för speciellt inbjudna. Jag är inte inbjuden, så jag söker mig ut i gränden. Får ett sms från min dotter. ”Går det bra?”, undrar hon. Med en hjärtemoji intill. ”Ja”, svarar jag, också med ett hjärta. Tillägger att ”Jag gör så gott jag kan ”. Vill gärna att hon ska tro att jag skapar förändring. Att pappa kan.

Om Sveriges utsläpp ligger kvar på samma nivå som nu har vi förverkat vår utsläppsbudget i slutet av den mandatperiod som står för dörren. Redan 2025. I det årtionde som beskrivs som avgörande för mänsklighetens framtid på jorden. Forskare i Uppsala presenterade nyligen behovet av en utsläppsminskning på 20 procent i år för att nå Parisavtalet. För att följas med lika stora minskningar de kommande åren. Ändå. De pratar livfullt om möjligheter och nya affärslösningar.

Alla partiledare, utom Miljöpartiets, håller under veckan tal där klimatet förpassas till bisatser. Varför använder ingen ordet klimatkatastrof? Varför talar ingen om den bråkdel av en tidsskärva vi har att agera på? Varför samlas inte våra politiker över sina ideologiska gränser och utlyser nödläge? De ser och läser samma forskning som jag. Deras mest grundläggande ansvar är ju människornas liv och hälsa. Min dotter får ett hjärta till, innan jag stoppar tillbaka telefonen i fickan.

På kvällen får jag möjlighet att delta på ett mingel med några av de mest namnkunniga inom hållbarhet och klimat. Dansmusiken slår i taket och studsar ned mot golvet. Ölen smakar bra och jag hör det mesta av samtalen jag har. Vi skakar hand och är ömsesidigt besvikna över politikens oförmåga. Många samtal närmar sig det existentiella. Våra barn. Framtiden. Döden. ”Vet du”, viskar en chef förtroligt till mig. ”Jag tror inte vi fixar det. Men har vi tur går kollapsen fort. Och livet försvinner inte bara för att vi gör det.”

Jag ser på bartendern som öppnar ölflaskor som en cirkuskonstnär, lokalens mörker lyser upp i discoljusets alla färger och på dansgolvet höjs händerna och volymen en sista gång.

”De ser så glada ut!”, tänker jag och går hem.