Kriget i Ukraina, som är inne på sin femte månad, har nu lett till vad som kan vara början till slutet för den initiala europeiska enigheten. Det menar Svenska Dagbladet, och baserar detta på en rapport från tankesmedjan ECFR, European council on foreign relations (fritt översatt till Europeiska rådet för utrikesrelationer). Rapporten kom den 15 juni i år och har titeln Peace versus justice: The coming European split over the war in Ukraine (alltså Fred kontra rättvisa: Den kommande europeiska splittringen i fråga om kriget i Ukraina), och har undersökt hur tio olika länder i Europa ser på konflikten i öst.

Den primära frågan som behandlas är huruvida Europas befolkning vill att kriget ska ta slut så fort som möjligt eller om de tycker det är viktigare att Ryssland straffas och försvagas. Rapportens författare kallar dessa två motsatta åsiktsläger för fredslägret och rättviselägret. Fredslägret är störst med sina 35 procent, medan rättviselägret kommer trea med sina 22, tätt efter ”övriga” på 23 procent. Därefter kommer mittemellanlägret, de som tycker att Ryssland bör straffas men som också gärna vill se en fredlig lösning inom en snar framtid, på 20 procent.

Den som tvekar kan fundera på vad de två olika åsikterna betyder för den värld hen vill leva i. Krigsbrott ska straffas i den internationella domstol vi har – men det blir svårt att nå Putin den vägen. Det går inte att sia om exakt hur den här konflikten ska få ett slut. Samtidigt måste vi fråga oss vad världen vinner på att fokusera på att straffa och försvaga ett helt land snarare än att arbeta för fred. Ska vi återigen låta USA vara domare och låta dem agera den ”goda”, som vi väljer att se som okej trots att de har orimligt mycket kärnvapen, bara för att de inte är Ryssland? Hur många gånger i historien har isolering och stenhård militär ”rättvisa” varit en fungerande och hållbar fredslösning? Och vem vinner på en sådan lösning? Befolkningen i Ukraina? I Ryssland? Eller de stora vapentillverkarna?

Det borde inte råda någon tvekan om vad fokus ska ligga på: fred. Det primära målet bör vara att få ett slut på konflikten – för så länge kriget pågår kommer krigsbrott fortsätta begås, människor kommer fortsätta bli hemlösa, människor kommer fortsätta dö. Men det kan inte vara fred på vilka villkor som helst. Det ukrainska folket ska naturligtvis försvara sig. Och medan de gör det är det upp till resten av världen att arbeta för att deras kamp i slutändan leder till fred, att värna det de försvarar: demokratiska värderingar och respekt för allas lika värde.

Våra politiker sitter på makten att agera för det, och det är därför oroväckande att Sverige valt att skicka vapen – inte bara en gång utan flera. Och kanske än mer oroväckande att vår regering valt att ansöka om medlemskap i Nato, vilket leder till många obehagliga saker, inte minst en ökad försvarsbudget. Varifrån de pengarna ska tas återstår att se. 

Vi behöver vara en röst för fred, inte krig. Och fred byggs inte med fler, större och starkare vapen. Fred byggs genom fungerande rättsliga åtgärder och sanktioner som respekterar alla människors lika värde, med fungerande diplomatiska relationer och bistånd som ger människor möjlighet att bygga ett liv bortom kriget.