Året var 1945. De sista förödande salvorna under andra världskriget var avfyrade. Kriget som en rad forskare har utnämnt till ”den stora accelerationens” katalysator. Kriget som upptrappning av en redan påbörjad utmattningsindustrialisering och uttömning av planetens resurser.
En epok kallad antropocen. Dess arkitekt och utövare: människan. Eller rättare sagt: den västerländska civilisationen.

Den amerikanska historikern, sociologen och teknologifilosofen Lewis Mumford skrev i Our world from the air, en studie av världen sedd ur ett fågelperspektiv:
”Jorden som vi känner den både lovar oss himmel och hotar med helvete. Om vi är tanklösa med vår miljö och våra mänskliga behov kommer de rådande processerna att döma hela vår planet till förgörelse.”

Tusenårig glöd

I efterkrigstidens ledande forskares perspektiv var förödelsen förståelig. Synlig. Global. I Europa började grustagen efter slagfält bli till industrier, gruvor och fabriker. Ryska tundror och amerikanska öknar blev kärnvapentestzoner. Planeten i stort – en kall konfliktbräda.
Det fanns ingen tid till mental kapitulation. Till eftertänksamhet eller längre perspektiv. Tempot skruvades upp och efterfrågan på energi, råvaror, stapelvaror och mineraler sköt i höjden. 
Under marken, dit inga teleskop eller kameror nådde, föreföll allt som vanligt, bara ännu en dag i en till synes evig geologisk dvala.

Men i Columbia County i östra Pennsylvania, döpt efter de amerikanska kontinenternas ”upptäckare” Christofer Columbus, grep naturen makten om utvecklingen och människors tillvaro i en ekologisk statskupp – och gav antropocen ett fattbart narrativ i form av en tusenårig glöd.

Det var den 7 maj 1962. Memorial day, den årliga minnesdagen till ära av amerikansk militärpersonal som stupat i tjänstgärning, stod för dörren. Kommunstyrelsen i Centralia hade bråda dagar. Illegala soptippar i anslutning till stadens ”bootlegkolgruvor” började bli ett allvarligt problem. Beslutet som fattades under kommunstyrelsemötet blir att elda upp gruvsoptipparna som på flera håll var enorma hål.

Satte eld på soptippen

Den 27 maj satte Centralias brandkår fyr på soptippen och kontrollerade flammornas spridning med vatten. Men två dagar senare skymtades nya eldar – och veckan därpå ytterligare några. Brandmän fyllde igen hålet för att kväva elden.  Men soptippshålet var inget annat än ingången till en underjordisk labyrint in till gamla och ödelagda kolgruveschakt. Och snart tändes gnistan som spred elden in i schakten som vecklade ut sig som en underjordisk labyrint. Vissa ledde ända in till Centralias stadskärna.

Och såväl dåtida som nutida uträkningar gör gällande att kolreserverna under den i dag ödelagda stadskärnan kan hålla liv i elden i hundratals år framöver.
1975 lämnade David DeKok hemstaden Holland i Michigan för Shamokin, en dryg mil väster om Centralia. Här fick han jobb som reporter hos dagstidningen The News-Item. Oljekrisen hade just lämnat bestående spår i Pennsylvanias industriella ”rostbälte” och kolindustrin var nere på knä.

– Jag hörde ingenting om branden i Centralia under mina första arton månader vid tidningen. Den var i det närmaste bortglömd, förutom i själva samhället, säger David DeKok.

Minnet av börskraschen 1929 fanns alltjämt i de borttynande gruvstädernas kollektiva minne. Och nedstängningsvågen av traktens kolgruvor gjorde depressioner utbredda i samhällen som Ashland, Scranton och Wilkes-Barre.

Underjordisk brand

Men i november 1976 blev David DeKok tvungen att vikariera för den ordinarie reportern med ansvar för Centralias kommunstyrelsemöten. Och efter en tre timmar lång session med höstmörkret på andra sidan de rimfrostiga fönstren nådde mötet sin sista punkt: ”Citizen’s portion”, ett slags medborgarförsamling.

Då bad Tony Gaughan om ordet och började tala om en underjordisk brand som rasade nära hans hus. En bungalow som han själv hade byggt med egna händer år 1950 i bortre änden av South Street.

– Om ingenting görs nu kommer branden att sprida sig under hela staden, sa den tidigare kolgruvearbetaren.

Tony Gaughan var uppvuxen i Centralia och hade levt i staden när branden etablerade sig i de övergivna underjordskolschakten 1962. Han hade sedermera under de kommande åren följt kommunhusets desperata kamp för att vinna USA:s federala gruvdepartements uppmärksamhet.

Tony Gaughan hade även bevittnat hur tre hus rämnades med marken för att minska brandspridningsrisken samtidigt som gruvdepartementet upprättade underjordiska ”askvallar”, där aska sprutades in i schakten för att dämpa eldens framfart.

”Insatserna räcker, var inte oroliga”, löd budskapet från myndigheter. Det fanns ingen risk för att Centralia skulle behöva evakueras eller att dess invånare skulle tvingas se sina bostäder – och ekonomiska livlinor – gå om intet.

Men trots alla verbala försäkringar vittnade Tony Gaughan den här höstkvällen 1976 om att kolmonoxidutsläpp från övergivna borrhål förpestade luften och rörde sig allt närmare hans och hustrun Mary Lou Gaughans bostad.
Branden spred sig, menade paret.

Redan fyra år tidigare – 1972 – hade de första sprickorna i gruvdepartementets ”askvall” uppenbarat sig. Sprickorna hade bäddat gruvbrandens utbredning sig och Centralias stadskärna hade börjat veckna. Marken hävde sig. Fler och fler Centraliabor vittnade om hälsovådlig luft. Barn och gamla insjuknade till följd av egendomliga åkommor.

Paret Gaughan var uppvuxna med kol. Tony hade arbetat som gruvkarl i många år innan han 1973 tvingades förtidspensionera sig efter en hjärtinfarkt. Deras inställning, återgiven i David DeKoks bok Unseen danger, var att elden ”måste släckas någon gång”:

– Varför inte göra det innan gruvdepartementet tvingas flytta hela staden? Jag vill inte flytta, jag har levt här i hela mitt liv, sade Mary Lou Gaughan.

David DeKoks rapportering om branden i Centralia – i form av hundratals tidningsartiklar och en rad böcker – fann emellertid snart roten till myndigheters fortsatta tilltro till askvallar istället för den kostsamma utgrävning av elden som många Centraliabor efterfrågade.

Inte lönsamt att evakuera

Kallt beräknade myndighetskalkyler, framtagna långt fjärran från Pennsylvanias döende kolbälte, fann det inte lönsamt att rädda Centralia undan en total evakuering. En slutsats med bakomliggande motiv, enligt många som David DeKok intervjuat, däribland paret Gaughan.

En evakuering – menade de – spelade gruvnäringen i händerna eftersom dessa inget hellre ville än att komma åt Centralias kolreserver, vilka sedan 1950 ägdes av Centralias kommunstyrelse och i förlängningen av allmänheten.

Men i slutändan spelade varken konspirationer eller eldbekämpningsinsatser någon roll. På 1980-talet tömdes Centralia på invånare, som evakuerades och slog rot annorstädes. Någon påbörjad utvinning av den brinnande markens kolreserver såg aldrig dagens ljus.

Paret Gaughan och andra Centraliabor blev 1980-talets fossilindustriella flyktingar. Centraliabornas röster, klagomål och kamp slutade i vad branden under Centralia inte väntas göra under de kommande seklen: de slocknade och dog ut.

Många år senare kör konstnären Randall Sellers in i en spökstad där naturen börjat lägga beslag på infrastruktur, lekplatser och fasader. Övergivna kugghjul i ett människostöpt kretslopp.

Om helvetet verkligen är en evig underjordisk brand är Centralia förmodligen ett av helvetets barn. Marken på vad som i slutet av 1980-talet var någons tomt, någons hem och fristad, är inte varm – den är på gränsen till skållhet. 
Centralia erbjuder en utflykt till den antropocentriska människans vildmark, till en övergiven industriell nöjespark där vallarna till hennes fossilenergidominerade samhälle rämnat och återintagits av sin omgivning. 
Utan pardon, agendor eller intentioner. Bara evolution. Ekonomisk och ekologisk.

– För somliga har Centralia blivit spökstaden att besöka för att påminna sig om att livet trots allt inte är så överjävligt. Ungdomar kommer hit och har roligt, säger Randall Sellers och nickar åt högen med kvarlämnade spritflaskor i ett fnösktorrt buskage.

Vägrade flytta

Kyrkan står kvar på kullen med utsikt över Centralia. Vindar bär med sig tystnad. ”No trespassing”-skyltar sitter uppspikade på träd och framför förfallna kåkar.

Det finns alltjämt invånare kvar i Centralia. De som vägrade flytta i samband med evakueringen på 1980-talet eller som sökt sig till Centralia för att av olika anledningar undslippa civilisationen. Det handlar om personer som håller sig i kulisserna, som någonstans ifrån åser besökares uppspärrade och förvånade ögon som tar in den unika miljön.

Randall Sellers växte upp i Pennsylvanias kolbälte, utbildade sig till konstnär och levde och verkade många år i New York. Nu driver han en bokhandel i samhället Jim Thorpe och försöker förstå de sekellånga maktstrukturerna som övervintrat i regionen medan övriga delar vädrat och släppt in nytänkande.

Han talar om strukturer som i grunden bottnar i makten över fossila energiresurser. Igår var det kol, i början av 2000-talet naturgas. Vad morgondagen bär med sig är oklart.

– De här städerna ruvar på maktstrukturer som löper långt tillbaka i tiden. Det handlar om patriarker med de rätta efternamnen och utan dem går det inte att klättra någonstans politiskt, säger han till Syre.

Uppvaknandet efter att kolgruvorna stängdes har varit ”brutalt” i Pennsylvanias rostbälte, menar Randall Sellers:

– Samhällen är skiträdda för nytänkande och klamrar sig hellre fast vid de sista kolbitarna innan de funderar ut en plan B. Det handlar om rädsla och brist på kontakt med omvärlden, säger han.

Centralias öde är i många avseenden unikt. Men schackbrädet och dess utplacerade pjäser som gruvbranden kullkastade följer ett välkänt mönster. Centralia är inte det enda samhället i världen som reser sig ovanpå gamla antracitkolgruvschakt, övergivna i all hast och med kvarlämnat materiel och kolreserver.

Glödande vildmark

Men Centralias geografiska läge, några timmars bilkörning från New York, världens kapitalcentrum och kulturella och finansiella hjärta för den antropocentriska människans fossilkapitalism, fyller ändå den glödande vildmarken med ett hemsökande varsel om den tunna linjen mellan tända och släckta lampor.

”Det här var en värld i vilken ingen människa kunde leva, varmare än planeten Merkurius och vars atmosfär var lika giftig som Saturnus. I eldens hjärta överskred temperaturerna 540 grader. Dödliga moln av kolmonoxid och andra gaser virvlade genom bergkamrarna”, skriver David DeKok i boken Fire underground.

En värld som omvärlden nu försöker ta avstånd ifrån. Och glömma. En uppsatt kedja med texten ”Stay out” (”Håll er borta”) uppmanar besökare på tröskeln till Centralia att vända om. Nerklottrade vägar och skräpartiklar med samtida logotyper vittnar om platsens bestående dragningskraft – om än inte för fossilkapitalets knektar.

– Kolindustrin har aldrig haft något att säga om vad som har hänt med Centralia, såvitt jag vet, säger David DeKok.

Cirkeln äter upp sig själv

Den industriella ”accelerationen” efter andra världskriget har hunnit med mycket på kort tid. Atomsprängda korallatoller, män på månen, vaccin mot de flesta svåra sjukdomar, utröstnings-tv – och en nyväckt rädsla för framtiden. Bottnad i klimatförändringar som i sin tur, enligt en enad forskarkår, bottnar i fossilkapitalismens tillväxtevangelium.

En cirkel som i slutändan äter upp sig själv, enligt beräkningar efter stresstest utförda av Swiss Re:

”Världsekonomin ser ut att förlora upp till 18 procent av sin BNP på klimatförändringar om åtgärder inte sätts in”, konstaterar det schweiziska återförsäkringsbolaget i en rapport.

Samtidigt har klimatstrejker, klimatnödläge och klimatsmarta lösningar blivit uttryck framför hashtags. Och till och med gruvnäringen talar om ”gröna omställningar”.

En naiv tro på att saker och ting kan förbli vad de är, om än i annan färg, menar statsvetaren och författaren Björn Forsberg:

”Det enda samhället inte tycks redo att diskutera är just de förändringar i vårt sätt att leva som är själva grunden för att ta oss ur fossilsamhället”, skriver han i boken Fartrusiga.

I Shenandoah, ett grannsamhälle till Centralia, har amerikanska kolgruvearbetares insatser, som i många fall slutade i döden, belönats med en minnespark. Längs värmeledningar ovanför landsvägar påminns resenären om Pennsylvanias rostbältes djupgrodda identitet: ”Coal keeps the lights on” (”Kol håller lamporna tända”).

För evakuerade Centraliabor återstod bara fotoalbum och hemsidor hängivna åt minnet av en pyrande spökstad.

David DeKok ser tillbaka på den där höstdagen 1976, när han körde till Centralias kommunhus och för första gången hörde talas om ”den eviga underjordiska branden” i hjärtat av Pennsylvania. Det kollektiva minnet är kort och opålitligt, menar han.

Likväl finns det mycket att lära av en spökstad ännu bebodd av personer som hellre stannade kvar med hälsovådlig luftkvalitet, sprucken asfalt och giftiga gaser som enda grannar, hellre än att evakueras och påbörja nya liv på annan ort.

Pekar mot vindkraftverk

När David DeKok lotsar privata grupper, nyfikna inför Centralias öde, brukar han leda dem upp på en kulle med utsikt över den övergivna gruvstaden.
Där, säger han och pekar mot några vindkraftverk på en annan kulle lite längre bort. Mot en modern och levande energikälla som blickar ner över resterna till en fossil dito.

– En tankeväckande kontrast. Kol och olja ledde oss in i dagens klimatkris. Vind och sol kan leda oss ut ur den. Centralia är ett kvitto på kolets miljöpåverkan, säger han.