Miljöaktivistgruppen Extinction rebellion, XR, gör den riktiga iakttagelsen att klimatkrisen har att göra med det ekonomiska systemet, skriver Martin Tairi och Tudor Häggberg från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, SKU. Men dessutom, menar de, borde XR ha klart för sig att omställningen kräver att arbetarklassen kontrollerar produktionsmedlen.
Att vi befinner oss i en klimatkris är något vi konstant påminns om: isarna smälter, översvämningar har under sommaren skett världen över, vi hör om brinnande skogar och om stigande havsnivåer. Ändå görs ingenting från makthavarnas sida för att hindra en fortsatt fördjupning av denna kris.
Aktivistnätverket Extinction rebellion har på senare tid med hjälp av sina aktioner fått stor uppmärksamhet i medier. Att människor engagerar sig, protesterar, fyller gator och torg, ställer krav och lyfter frågor som inte bara bör diskuteras av politiker och företagspampar utan av den breda folkmassan som denna kris kommer drabba, är inte bara avundsvärd utan absolut nödvändigt. Dessvärre är Extinction rebellions vision grundad på en idealism och därför inte oproblematisk.
Visionen tar avstamp i följande resonemang: bara vi mobiliserar en tillräcklig mängd av folket, vilka insett vikten av den civila olydnaden som en ren självförsvarsmekanism, så kommer politikerna lyssna på våra krav. Politikerna kommer se allvarligheten i krisen och förverkliga vårt krav på att införa ett medborgarråd vars uppgift blir att lösa klimatfrågan då de själva tydligt misslyckats.
Vi hör ofta hur Extinction rebellion pratar om en systemförändring. De kritiserar politiker för att ”greenwasha” kapitalismen, och på gator och torg hör vi dem skrika ”uproot the system”. Självklart är det riktigt. Vi ser dagligen hur representanter för kapitalismen både från vänster och höger sprider illusioner om kapitalismens förmåga att lösa klimatkrisen. En del förespråkar statliga investeringsstöd för industrins gröna omställning (skattekollektivet ska betala) och andra om hur den fria marknaden själv kan lösa problemen.
Insikten om att klimatkrisen är en ekonomisk-systematisk kris är nödvändig, vilket rörelsen ger uttryck för. Vi kan inte lösa klimatkrisen med hjälp av det ekonomiska system som skapat den. Det krävs ett nytt ekonomiskt system som skapar förutsättningar för att lösa denna kris. Det krävs socialism.
Det sista påståendet ger emellertid inte rörelsen ett uttalat stöd för. De beskriver däremot på deras hemsida ytligt en vision som närmast kan liknas med de socialistiska utopisternas vision om det framtida samhället.
”En värld där vi vårdar sambanden mellan oss och med vår miljö, på ett sätt som skapar hopp och ger oss möjlighet att bestämma hur våra liv och vår framtid ska se ut. En inkluderande värld, där beslut tas på ett rättvist och kollektivt sätt. En värld där det finns plats för kreativitet och där våra förmågor uppskattas och utvecklas. Målet är ett samhällssystem som maximerar välmående och minimerar skada.”
Hit ska man alltså nå genom att förmå politikerna att införa ett medborgarråd. Ett medborgarråd i sig, det är ingen systemförändring, det är ingen lösning på kapitalismens hittills största prövning, det är en administrativ förändring. Vägen framåt för Extinction rebellion är alltså ingen systemförändring utan en alternativ administration av kapitalismen ur vilken samhället gradvis kan reformeras. Det medborgarrådet kommer fram till ska de politiker man helt riktigt föraktat för att inte ha agerat, göra verklighet av. Om medborgarrådet ska göra annat än att besluta om samhällets omställning endast rörande klimatfrågan, eller om det även får i uppgift att lösa andra för arbetarklassen trängande problem, finns det inga svar på.
Hela deras resonemang tar inte hänsyn till en fundamentalt aspekt av den borgerliga parlamentarismen. Partierna i riksdagen representerar alla olika kapitalgrupper, ägare av företag i monopolstorlek, vilka tjänar på det nuvarande ekonomiska systemet, kapitalismen. De tjänar på exploateringen av människan och vår natur och slår vakt om sin profit. Detta är en minoritet i samhället som genom sitt ägande av produktionsmedlen äger ett avgörande inflytande över samhället och representerar ett system som förstör vår jord, vårt allas hem. I den situation vi i dag befinner oss i, krävs en verklig förändring av samhället, det vill säga en förändring av ägandet. Lösningen på kollektiva problem finner vi inte i de individuella lösningarna.
Arbetarklassen torde inte heller bära bördan som upprätthåller företagets profiter. Många har inte råd med den omställning av konsumtionen som krävs för att företagen, som en effekt av en förändring i efterfrågan på varor, ställer om industrin. Nej, en grön omställning av industrin, produktionen, ja hela näringslivet kräver en förändring i äganderätten. Ett arbetarklassens ägande av produktionsmedlen skulle också driva utvecklingen av produktionen i den riktning som gynnar arbetarklassen. Varför skulle den breda massan ha ett intresse i en konstant fördjupad klimatkatastrof?
Den internationella konkurrensen hårdnar ständigt och begränsar därför konstant möjligheterna till inom kapitalismen renodlade utilitaristiska reformer Det finns inget utrymme. Om profiten inte ökar, konkurreras företagen ut. Där det finns en profit att göra kommer vi se initiativ för att skapa denna. Om den ena inte tar detta initiativ gör den andra det och växer då på den tidigares bekostnad.
Vad vi har lärt av den socialdemokratiska reformismens historia och vad Rosa Luxemburg poängterade i boken Sociala reformer eller revolution? är att den reformistiska rörelsen utför ett Sisyfos-arbete. De knuffar en sten uppför en backe, och när de kommer upp ser de hur stenen rullar ner igen. Historien har visat oss att detta stämmer. Vi ser hur de reformer som delvis den tidigare välorganiserade, stridsfärdiga arbetarrörelsen kämpat sig till, vilka även i en given tid var materiellt gynnsamma för kapitalet i utvecklingen av kapitalismen, i dag monteras ner.
En produktion, oberoende av dess klimatpåverkan, kommer ske, om den helt enkelt gynnsam för kapitalet. Ett medborgarråd vars verksamhet går ut på att begränsa kapitalisternas vinster kommer inte tillåtas av dessa. Vi ser hur exempelvis Kuba efter revolutionen nationaliserade delar av produktionen och då framför allt slängde ut US-amerikanska bolag. Sedan dess har det kubanska folket lidit under en brutal handelsblockad.
Varför skulle kapitalisterna i dagens Sverige vara snällare än de US-amerikanska på 60-talet, vad säger att de är humana och att de kommer tillåta ens en minsta inskränkning av sin avkastning? Den arbetarklassens lärdom vi vill skänka Extinction rebellion är att den besuttna klassen inte självmant kommer att ge upp sina tillgångar.
