Att som tillväxtkritiker gästa SVT:s Ekonomibyrån fick mig att känna mig lite som John Cleese i rollen som föreståndare för ett litet brittiskt hotell i komediklassikern Fawlty Towers (Pang i bygget). Hotellet ska få tyska gäster och Cleese, eller Basil Fawlty som karaktären heter, upprepar maniskt till alla: Don’t mention the war! Elefanten i rummet som inte ska nämnas i Ekonomibyrån är att hög tillväxt följs av högre utsläpp, inte minst av växthusgaser.

Fastän utsläppen minskar i lågkonjunkturer är det allas våra privatekonomiska svårigheter som kommer i fokus när oron för ekonomin ökar. Det, och rädslan att den där opersonliga men nästan personifierade ”Ekonomin” ska bete sig oförutsägbart och oönskat. ”Ekonomin” är makten som styr vår kulturs näst intill religiöst färgade inställning till de livsval och konsumtionsval som ska belöna oss med individuell lycka i jordelivet. 

Nåväl, jag var inbjuden till Ekonomibyrån i rollen som filosof för att hjälpa till att undersöka begreppen optimism och pessimism, och för att ge en kritisk blick på lyckomaximeringsidealen. Men det var ändå påtagligt att det finns gränser för vad som kan ifrågasättas. Inom sin egen bubbla anses tillväxtparadigmet vara rationellt, objektivt och politiskt neutralt. Men redan programavsnittets rubrik ”Sluta deppa” signalerar värderingar med en explicit normativ uppmaning till tittaren att försöka korrigera sitt känslotillstånd i linje med rådande uppåt framåt-ideal. Och inom den klassisk-ekonomiska bubblan är det en särskild idé om rationalitet som har varit förhärskande, nämligen en där rationalitet likställs med maximering av egna tillgångar och mätbara lyckotillstånd. Inom tillväxtbubblan anses det också rationellt att förbruka planetens resurser, så länge det är lönsamt. 

Det finns dock möjlighet att föra fram till synes problematiserande kritiska tankar inom tillväxtparadigmets bubbla. Swedbanks prognoschef Andreas Wallström kan i programmet säga att kanske inte all konsumtion är av godo, det går att nämna klimatfrågan och det finns utrymme för vinklingar där konsumtion av upplevelser redovisas som mer långvarigt lyckobringande än konsumtion av materiella ting. Det gick bra att i rollen som filosof likna bilden av den i tillväxt- och maximeringsparadigmet ofta förekommande uppåtriktade pilen vid en religiös symbol.

Men det går inte att inom bubblan kritisera tillväxtreligionen i sig. Diskussion som kan ske där handlar om att tillfälligt hålla igen och att just nu inte kunna unna sig. Ordvalen signalerar att vi befinner oss i ett tillfälligt nedåtriktat hack på den kurva som dock alltid på sikt måste vända uppåt mot ett lyckligt slut.

I avsnittet skulle det diskuteras hur vissa studier visat korrelationer mellan positiva känslor kopplade till soligt väder eller sportframgångar i vissa delstater i USA, och å andra sidan snabbare återgång till ökad konsumtion efter tillfälliga lågkonjunkturer. Enligt manus skulle jag som filosof i diskussion om huruvida optimism lönar sig eller inte ställa frågan om när vi mäter utfallet och för vem det verkar löna sig. (Begreppen pessimism och optimism förutsätter en slutpunkt där vi ska mäta hur allting slutade.)

Det hade gått bra att säga att för den som befinner sig inuti bubblan där allt ska maxas är det lönsamt att vara positiv. Men för att göra den poängen tydlig använde jag istället en metafor som klipptes bort innan programmet sändes. Jag sa att om vi liknar maximeringstänkandet vid en cancertumör så är det ju inuti cancern positivt om alla andra celler runtomkring delar sig så fort som möjligt. Från tumörens perspektiv är det kortsiktigt bra att vara optimist. Men ju snabbare cancern växer desto snabbare dödar den värddjuret. Ju snabbare tillväxt, desto mer utsläpp. Kanske bra kortsiktigt, men ohållbart i längden. 

Jag ska inte påstå att jag blev censurerad. Kanske var min metafor svamligt formulerad – det är svårt att tala med pondus när en redan misstänker att det en säger kanske kommer att klippas bort. Men jag tror att perspektivet inte var särskilt uppskattat, eftersom metaforen inte bara lyfter poängen att det kanske även för tumören är bättre att växa långsamt, utan dessutom sätter fingret på frågan om huruvida det är bra att växa alls.

Mest intressant tyckte jag att försnacket innan inspelningen var. Prognoschef Andreas Wallström kommenterade att ekonomer i allmänhet resonerar mer långsiktigt än politiker, som driver på i jakten efter kortsiktiga resultat. Jag frågade då i vilken mån ekonomer diskuterar om tillväxt utan ökade utsläpp är möjligt, det som kallas frånkoppling eller decoupling. Jo, decoupling var definitivt ett vanligt samtalsämne i bankvärlden, menade Wallström. Finns det då tecken på att frånkoppling är möjlig, eller är det där fortfarande bara en teoretisk hypotes? undrade jag. Tja, i de fall där vissa länder visat på ökad tillväxt utan ökande utsläpp så beror det på att utsläppen kommit att bokföras någon annanstans på grund av att produktion flyttat utomlands. Än så länge är hela idén om decoupling mellan tillväxt och utsläpp en skrivbordshypotes.

Borde då inte Ekonomibyrån ha åtminstone ett helt avsnitt tillägnat detta grundläggande problem för hela tillväxtparadigmet? Jo, det hade förts på tal, men sedan kom Ukrainakriget. Att ifrågasätta hela grunden för ett paradigmatiskt tänkande fanns det alltså inte längre tid till när förutsättningarna inom tillväxttankebubblan ändrats. 

Visst finns möjlighet att nämna klimatfrågan, men den behandlas lite som vilken åsikt som helst i periferin av debatten. Det är inte så att fakta om klimatkrisen utgör något slags fundament utifrån vilket ekonomiska teorier diskuteras, vilken säger något om hela den sociala praktik som kallas ekonomisk vetenskap. När vi under försnacket också pratade rationalitet nämnde Wallström vissa Nobelpristagare i ekonomi som exempel på röster som skapar mer komplexa idéer om ekonomi och rationalitet.

Jag bet mig i tungan och påpekade inte det han själv vet, att det inte finns något Nobelpris i ekonomi (utan bara Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne). Ekonomi är inte en vetenskap som andra, utan en kvalificerad gissningslek som oftast förs inom en bubbla och utifrån givna antaganden som inte är kopplade till den fysiska verklighet där planetens resurser är begränsade och ökad tillväxt medför ökade utsläpp. Det vill säga, ekonomi predikas ofta inom det tillväxtparadigm som helt krasst kan kallas för planetens cancer. Men don’t mention that in Ekonomibyrån.