Det stora hotet mot klimatet kommer inte från klimatförnekarna utan från dem som erkänner problemet utan att ta konsekvenserna, skriver två debattörer från Återställ våtmarker. Om fler förstod vidden av klimatkrisen skulle också förståelsen vara större för dem som med sorg och skräck i hjärtat sätter sig på motorvägen, menar de.
DEBATT. Martin Luther King skrev från fängelset i Birmingham att de svartas hårdaste motstånd inte kommer från Ku Klux Klan utan från de vita moderata krafter som håller med om målet men kritiserar metoderna.
Han fortsatte med att ytlig förståelse från människor med god vilja är mer frustrerande än absolut missförstånd från människor med dålig vilja. Samma situation står vi inför i dag. Det är inte de enstaka klimatförnekarna som sätter käppar i hjulen för miljörörelsen, utan de politiskt korrekta som plikttroget säger att vi befinner oss i en klimatkris utan att ta till sig konsekvenserna av den katastrof vi står inför. De som litar på att vårt välordnade samhälle kommer att lösa problemet med ny teknik, sopsortering och små inkrementella politiska reformer. De som lugnt fortsätter sitt liv som vanligt oförstående över det växande hot som kan slå allt i spillror.
När då klimataktivister går rakt ut på motorvägen och du missar ditt morgonmöte eller när de vägrar att sätta sig ner på ett flyg när du är på väg hem efter en lång arbetsdag, så går det inte ihop. Varför förstöra för andra när man kan nöja sig med att demonstrera på ett torg eller köpa en elbil för den delen? Man kan inte sätta sig på tvären varje gång ett beslut går emot ens egna önskemål, eller hur? När bakgrunden till aktionerna är oklar så måste det vara något fel på aktivisterna.
Det är därför lätt att konstruera orsaker till aktivisternas agerande. Vårt beteende amatörpsykologiseras för att på något sätt få ordning på tillvaron; att vi strävar efter ett eget självförverkligande, romantiskt slukas av ”saken” eller är allmänt bortskämda. Debatten är som ett eko från kommentarsfälten på sociala medier där det spekuleras i allt från att vi är godhetsknarkande egoister till att vi bakom kulisserna tjänar grova pengar i någon form av dold aktivismekonomi.
När orsakerna till vårt beteende är på plats är det lätt att fantisera ihop en radikaliseringsprocess. Vi blir farliga, terrorister som Baader-Meinhof-ligan. I vår bubbla hetsar vi varandra till mer och mer radikala aktioner tills allt oundvikligt går överstyr. Att vi alltid använder fredliga metoder kvittar, radikaliseringsprocessen tycks bara ha en väg. Kanske skulle det vara mer relevant att vända blicken mot de riktiga terroristerna som verkligen planerade en statskupp i Tyskland istället för att fantisera ihop en hotbild från fredliga aktivister i Sverige?
Fredlig civil olydnad mäts alltid mot en kontext, ett sammanhang. Om man höjer blicken och lyssnar på vad forskarna säger blir vårt agerande och våra motiv kanske tydligare. Medvetet låter vi mänskligheten rusa mot stupet till klimathelvetet. Ledande profiler inom klimatforskningen, som Johan Rockström och sir David King, säger att vi har några få år på oss att avgöra mänsklighetens framtid. Alla på vår jord står under ett direkt existentiellt hot. Sverige kommer inte undan.
Samtidigt visar rapport efter rapport att våra politiker sviker oss i både ord och handling. De internationella klimatkonferensernas nederlag avlöser varandra. I denna stund avhandlas på COP 15 i Montreal exempelvis 2020 års misslyckade mål att hantera massutrotningen. Internationella klimatmål relativiseras, skjuts på framtiden eller stryks helt enkelt från agendan. I Sverige nedmonteras både departement och klimatpolitik samtidigt som utsläppen skenar. FN:s generalsekreterare uttrycker med oro att bristen på ledarskap är rent kriminell.
Med detta perspektiv är det kanske lite mer förståeligt att vi lämnade meningslöst snack för att fördröja ett flygplan ett par minuter? Kan det även vara proportionerligt att blockera Centralbron en kvart när miljoner människor redan i dag går under i klimatförändringarnas spår?
Det är inte med självuppfyllelse vi går ut på motorvägen, det är med sorg och skräck i våra hjärtan. Vårt fokus är att rädda allt vi bryr oss om. Vi vill välja en alternativ väg, bortom feghet, lättja och girighet, där vi gemensamt bär de bördor en omställning innebär. En värld som präglas av gemenskap, kärlek och omtanke istället för planetär destruktivitet.
Vi står inför den största katastrof mänskligheten någonsin drabbats av vilket kräver uppoffringar av oss alla som vi omöjligen hade kunnat föreställa oss. Spekulationer om våra avsikter fördunklar debatten och förskjuter frågan från det som borde vara centralt. Är det inte mer medmänskligt och ansvarsfullt att offra en trygg ekonomi och ett bekvämt liv nu, istället för att överlämna ansvaret till barnen? Vi har en känsla av att de kommer att ha nog med att hantera en vardag med översvämningar, torka och en havererad ekonomi.
Texten är korrigerad kl 12.41 den 15 december 2022.
