Under den svenska textilindustrins storhetsdagar på 1950- och 1960-talen anlitades konstnärer, illustratörer och reklamtecknare för att ta fram tygmönster för massproduktion. Det blev både enkelt och billigt att inreda hemmet i moderna mönster och färger. Yrket textildesigner växte fram på allvar och många av dagens svenska designklassiker skapades.

Men det var en annan industri som banade vägen decennierna före.
Textilindustrin var väldigt långsam med att anlita konstnärer. Det var glas- och porslinsindustrin som började med att ta in formgivare, till exempel Wilhelm Kåge som gjorde mycket åt Gustavsberg. Först på 1950-talet började textilindustrin att anställa formgivare i större utsträckning, säger kulturhistorikern Anna Lindqvist

Hon har tillsammans med Marie Odenbring Widmark skrivit boken Tryckta tyger för alla tillfällen (Carlsson bokförlag, 2019), som ligger till grund för utställningen Mönstermani som just nu visas på Textilmuseet i Borås. Utställningen fokuserar på svensk textilmönsterhistoria 1924–1994.

– De första formgivna tryckta tygerna som vi har hittat är från 1924 och det är faktiskt juldukar från Rydboholm, en fabrik som ligger söder om Borås. Formgivarna var Jenny Nyström och Aina Mas-Olle Stenberg. Båda två var utbildade konstnärer och jobbade tidigt inom textilindustrin, säger Anna Lindqvist.

Samma tidsperiod formgav Josef Frank flera av sina i dag populära växtmönster och tio år senare kom kollegan och Svenskt Tenn-grundaren Estrid Ericsons elefantmönster. Båda två blev stilbildande för de kommande årens textilproduktion, som förändrades kraftigt efter världskriget när det blev svårare att köpa tryckta tyger utomlands och importen av bomull stannade av.

När kriget var över hade Sverige många nystartade handtryckerier, varav vissa är verksamma än i dag, som Jobs i Leksand och Frösö Handtryck i Jämtland. Tryckta tyger fick vid den här tiden nya användningsområden och integrerades i vardagstextilen.

– Det blev en uppsjö av textiler för hemmet. Linnelinjen är ett typiskt exempel, den lanserades 1955. Innan hade handdukar och lakan ofta varit enfärgade, men plötsligt började man lägga in mönster i kökshanddukar. Den yngre generationen tyckte att detta var fantastiskt och framför allt efter kriget när man kanske inte hade haft tillgång till så färgstarka textiler, säger Anna Lindqvist.

Det var formgivaren Astrid Sampe som tillsammans med Almedahls fabriker i Göteborg låg bakom ”Linnelinjen”. Året innan, 1954, lanserade Sampe satsningen ”Signerad Textil”, där konstnärer och arkitekter bjöds in för att skapa nya textilmönster.

– Det var egentligen för offentlig miljö, men de mönstren var otroligt radikala på sin tid och alla har blivit klassiker.

Nydanande satsningar som Linnelinjen och Signerad textil kan ha bidragit till att tryckta tyger från textilindustrins glansdagar lever kvar än i dag, tror Anna Lindqvist. Men också att det var en tid av gränslös formgivning inom svensk textil, som då var världsledande.

– Man brukar lyfta fram Viola Gråstens Oomph som hon gjorde för NK:s textilkammare 1952 och som har blivit en klassiker. Det var väldigt djärva färgsättningar med blått, lila och rosa – färger som man kanske inte riktigt kombinerade på det sättet – och mönster med trianglar. Det blev väldigt uppskattat av ungdomarna, som ville sy kläder av det.

En textilkonstnär som har skapat moderna klassiker är Maria Åström. Citrus limon från 1990, ibland kallat citrontyget, är till exempel hennes verk.

– Ofta inspireras jag av naturen, blir fascinerad av något och börjar skissa, säger hon.

Maria Åström har textilformgivning i generna. Tidigt influerades hon av sin mamma Ulla Ericson Åström, även hon en framstående mönsterformgivare som bland annat ligger bakom textiltrycken Kaniner och Änder.

– Jag jobbar aldrig efter trender, jag gör det jag vill göra och ser vart det hamnar. Det har kanske gjort att citrontyget har varit i produktion i 30 år – på något konstigt sätt har det väl blivit en liten klassiker. Men en del gör trendkänsliga mönster som blir jättebra också. Det finns inget rätt eller fel, säger Maria Åström.

TT: Varför blir vissa mönster klassiker, tror du?

– Det är så svårt att peka på vad det är. Det som är bra är bra, skrattar hon.
Men tiden ger svar – tiden utvisar ofta kvaliteten.

Från guldåldern till i dag

• Svensk textilindustri var världsledande åren 1950–1970 och Sverige var känt för sin höga kvalitet på tryckta tyger.

• Storhetsperioden pågick fram till den så kallade tekokrisen på 1970-talet. Lågprisimport ledde till att den storskaliga produktionen försvann utomlands och tusentals textilarbetare förlorade sina arbeten.

• Några handtryckerier överlevde krisen, varav ett fåtal är verksamma än i dag, till exempel Jobs i Leksand som har hållit i gång sin produktion sedan 1940-talet. Frösö Handtryckeri i Jämtland har gått i konkurs flera gånger men har ständigt rest sig. Och varumärket Ljungbergs lever kvar, även om textiltryckeriet i Floda gick i konkurs 2015.

• Efterfrågan på tryckta tyger producerade i Sverige är i dag växande.

• Det finns ett ökat intresse för lokalproduktion och återanvändning. Pandemin och kriget i Ukraina har skapat en medvetenhet om att det behövs en lokal tillverkning i Sverige.

Källor: Anna Lindqvist, Textilmuseet

Tidstypiska mönster

• På 1940-talet är det mycket blommönster och det bero på att kriget var nära och man ville ha en mer romantisk bild omkring sig.

• På 1950-talet kommer abstrakta och geometriska former, precis som i den moderna konsten.

• På 1960-talet är det starka färger, precis som inom modet.

• På 1970-talet är det mer allmoge, tillbaka till landet, gröna vågen, mer naturmaterial och dovare färger. Allting följer den allmänna samhällsutvecklingen.

Källa: Anna Lindqvist