DEBATT För sex månader sedan lovade mer än hundra länder att stoppa avskogningen. Ett löfte som uttalats flera gånger tidigare, men aldrig genomförts. Mycket snack, ingen verkstad. Utan lagstiftning blir det bara tomma ord. På EU-nivå börjar man förstå det, men en majoritet av Sveriges riksdagspartier stretar envist emot.

I veckan ska EU-parlamentets miljöutskott rösta om kommissionens förslag till lagstiftning om produkter som vi i EU konsumerar som orsakar avskogning och skogsförstörelse. Uppmaningarna från forskare och miljöorganisationer är tydliga: Europaparlamentets ståndpunkt får inte likna det medlemsstaterna enats om i rådet, där Sveriges regering var drivande i att motarbeta och försvaga.

Lagstiftningen sätter samma krav på produktion som sker inom och utanför EU. Men regeringen har under förhandlingarna varit noga med att betona att det är avskogning som sker utanför EU som är det stora problemet, och därmed där fokuset bör ligga. Den socialdemokratiska regeringen har dessutom strävat efter att försvaga lagen så mycket som möjligt, med ett starkt stöd av en majoritet i riksdagen. Rädslan är att lagstiftningen annars skulle kunna påverka den svenska skogsbruksmodellen, som till stor del är baserad på kalhyggesbruk.

Miljöminister Annika Strandhäll har alltså åkt till Bryssel med målet att ändra, eller helst helt radera, alla hänvisningar till att produkter inte får orsaka ”skogsförstörelse” eller produceras på andra sätt än genom ”hållbar avverkning”. Trots att forskare pekar på att just ”skogsförstörelse” orsakade så mycket som en tredjedel av utsläppen från ”avskogning” 2011–2015. 

Regeringen och högerpartierna hävdar alltså att svenskt skogsbruk är hållbart och världsledande, samtidigt som de menar att lagstiftning som ska främja hållbar avverkning hotar svenskt skogsbruk. Det är faktiskt ett erkännande att de egentligen VET att det nuvarande svenska skogsbruket är allt annat än hållbart! Men det är inte allt. Att skapa kryphål för inhemsk produktion skapar även kryphål för Bolsonaro och hans vänner i Brasilien. Att offra Amazonas för att inte behöva sopa rent framför egen dörr är rent ut sagt skamligt. 

Parallellt med avskogningslagstiftningen har rådet och EU-parlamentet förhandlat lagstiftningen om markanvändning. I denna föreslås ett årligt mål för hur mycket mer kol medlemsstaterna bör binda i skog och mark till 2030. Nettoinlagringsmålet är en del av överenskommelsen om EU:s klimatlag 2021, och förutsättningen för att EU-parlamentet skulle gå med på det alldeles för lågt satta utsläppsminskningsmålet. 

Men även klimatlagen har regeringen och högerpartierna motsatt sig. Regeringen framförde att alla mål utöver storleken på dagens kolsänka bör vara valfritt, snarare än bindande. Och i parlamentets plenumomröstningen röstade Moderaterna för att införa ett kolsänkomål som är lägre än dagens kolsänka, alltså att kolinlagringen ska minska, så att kalhyggena kan öka. Att vi tvärtom skulle ha högre ambitioner, delmål för kolinlagring i åkermark, gräsmarker och våtmarker, eller satsningar på koldioxidinlagrande åtgärder inom jordbruket var S, C, L, M, KD och SD alla bestämt emot.

I dessa förhandlingar landade regeringen till slut i att den kunde acceptera förslaget till kolsänkemål, förutsatt att Sverige kan utnyttja sina utsläppsminskningar i andra sektorer för att räkna av mot åtagandet om att binda mer kol i skogen. I praktiken skulle det för en individ som vill minska sin klimatpåverkan innebära att varje ansträngning för att minska sina egna utsläpp bidrar till att kraven på att skogsbruket ska förändras minskar. Alla ytterligare ansträngningar över en lågt satt miniminivå gör vi då för skogsindustrins kortsiktiga intressen, inte för planeten eller vår framtid.

Det blir allt mer uppenbart att Sverige tyvärr inte längre är en förebild när det kommer till miljö och klimat i EU. Istället gängar regeringen ihop sig med länder som Polen och Ungern i försök att förhala och försvaga.

Efter sommaren inleds förhandlingar om dessa lagstiftningsförslag mellan de tre EU-institutionerna. Ett tjeckiskt ordförandeskap kommer att börja, men efter nyår är det Sverige som ska ta över ordförandeskapet, och möjligtvis leda förhandlingarna i mål under sitt ledarskap.  Mitt i en brinnande klimatkris och den största utrotningen av arter under mänsklighetens historia har vi inte råd att att skala ner och skapa kryphål i redan otillräckliga miljö-och klimatambitioner.

Miljöpartiet behövs i regering ännu mer än vanligt under nästa vår, för att vi trovärdigt ska kunna leda dessa frågor framåt. En röst på Miljöpartiet i höstens riksdagsval kan ha betydelse för hela EU:s klimat- och miljöpolitik.