En ledarskribent av det konservativa slaget ondgjorde sig över att inget fungerade i Sverige.  Mer specifikt handlade det om kökaoset på Arlanda och att folk måste vänta ett halvår för att få ett pass från polisen. Även om jag inte är någon anhängare av att flyga, kan jag dela frustrationen över allt som inte funkar i dagens Sverige.

Ledartexten faller väl in i ett högernarrativ om att Sverige har blivit ett kaosland och att allt är sossarnas fel. Men den svenska högern verkar inte se bjälken i sitt eget öga. Jag tänker mer specifikt på högerns paradmodell, nyliberalismen, som är allt kaos moder.

Vi är vana vid att se nyliberalismen som en ekonomisk dogm om sänkta skatter och en tanke om att ökade inkomstklyftor är något positivt. Men det finns en institutionell del av nyliberalismen som det har talats mindre om. När moderater och centerpartister säger att det offentliga endast ska ”fokusera på kärnverksamheten” är det en förskönande omskrivning för den nyliberala nattväktarstaten. Varför ska det offentliga äga skolor, vårdcentraler och äldreboenden när det finns riskkapitalister som gladeligen gör det? Staten får sköta polis, militär och domstolar, men där får det räcka.

Det där har de rätt framgångsrikt drivit igenom under de senaste decennierna i Sverige. Mycket av våra kommunala och regionala verksamheter är nu konkurrensutsatta eller helt och hållet sålda till privata bolag. Den offentliga verksamhet som inte hamnar under marknadsstyret måste ändå efterlikna bolagens verksamhetsform.

Därför har vi fått köp och sälj inom kommunens verksamhet med organisationsmodellen New public management. Men vem tar ansvar för helheten? Ingen. Och det är det som är nyliberalismens poäng. Var och ska sköta sitt. ”There is no such thing as society”, som Margaret Thatcher lär ha sagt.

Och det är därför vi har kaos på Arlanda. Statliga Swedavia har utlokaliserat säkerhetskontrollerna till ett privat vinstdrivande företag (Avarn) som kickade sin personal under pandemin. Nu ska ny personal anställas, men personal kostar pengar. Därför blir det deltider och timanställningar till skräplöner. Resultatet blir därefter. Hade Swedavia haft verksamheten i egen regi hade säkerhetspersonalen kunnat få riktiga anställningar och bli en del av hela bolagets verksamhet. Personal hade kunnat flyttas från en avdelning till en annan, till exempel till säkerhetskontrollerna, när stora behov uppstår. Så fungerar det på Swedavias regionala flygplatser dit marknadsdogmen inte nått.

Under pandemin hade vi också kaos på flera områden. Apoteken har ju privatiserats, så nu är det inget apotek som tar ansvar för beredskapen med ett visst lager av mediciner. Därför tog grundläggande mediciner slut på apoteken under pandemin. När medicinen tog slut på ett apotek kunde de inte – som förr – beställa hem från ett annat. De skulle ju konkurrera, inte samarbeta.

På järnvägen råder också en hel del kaos med inställda tåg och förseningar. Kaoset uppstår ofta på grund av dåligt underhållna spår och kontaktledningar. Men statliga Trafikverket kan inte som på Banverkets tid åtgärda problemen självt. Inte ens en mutter får de skruva fast själva. Hela underhållsverksamheten är nämligen privatiserad och arbetet måste underställas omständliga upphandlingar, som ofta överklagas och blir extra försenade och dyra. Kaos har också uppstått på grund av SJ:s nya personalplaneringssystem, omhuldat av New public managementkonsulter, men hatat av de anställda.

Ingen vill ha fortsatt kaos. Men då är det också hög tid att börja prata om grundorsaken till problemen. Under nästan hela min livstid har politiker av olika kulör behandlat vårt land som ett nyliberalt marknadsexperiment. Men kanske har det nu helt och hållit kommit till vägs ände.

För visst har pandemin hjälpt oss att öppna ögonen för svagheterna i vårt samhälle? Nyliberalismens kortsiktighet har nu gång på gång kommit i öppen dager. En klok person sa till Dagens nyheter mitt under pandemin (20/12 2020): ”Pandemin innebär slutet på den nyliberala eran som grundlades av Thatcher och Reagan”.

Då var hon finansminister, nu är hon Sveriges statsminister. Hon heter fortfarande Magdalena Andersson. Tänker hon göra slut på marknadsexperimentet och stoppa kaoset? Jag tror vi får hjälpa henne lite på vägen.