De senaste åren har jag lärt mig att rabbla förklaringsparagrafen för min politiska tillhörighet nästan lika flytande som mitt namn och personnummer. ”Ja, jag är vänster. Nej, inte som i vänsterpartist. Mer frihetlig socialist, eller vänsterliberal om du föredrar det. Nja, inte riktigt sosse, men om du tänker dig …”

Jag är medveten om att det är ointressanta hårklyverier för de flesta. Ideologi känns lätt abstrakt och hopplöst nördigt, lite som astrologi. Skillnaden mellan ”socialdemokrat” och ”frihetlig socialist” blir lika meningslös för att förstå mig som att jag är skorpion, fast med ascendanten i Tvillingarna och månen i sjätte huset.

Ändå envisas jag, för att det känns viktigt. Trots att jag vet att när någon frågar om politik är det oftare för att ta reda på vilket lag jag röstar på eller vilka godtyckliga antaganden de kan göra om mig som person – med samma träffsäkerhet som valfritt veckotidningshoroskop.

“Jag är vänster” brukar jag förklara, i nästa steg, när någon tagit upp Stalin, tillskrivit mig personligt ansvar för Sveriges invandringspolitik eller frågat om jag bor på Södermalm, ”inte trots att utan eftersom jag är frihetlig. För att ekonomi är en av de saker som gör oss mest ofria som människor”.

Den, med små variationer, är en mening som jag upprepat så många gånger att jag stundtals undrat om den faktiskt betyder något, eller bara låter rätt. Som när man blivit osäker på hur ett ord stavas, och skriver det så många gånger att det inte längre känns som att det existerar över huvud taget.

Därför är jag tacksam för regeringens nya pandemirestriktioner. Fram till mitten på februari ska allmänna sammankomster minskas och krogar och restauranger åter stängas innan 23. Åtgärder för verksamheter och arbetare som redan drabbats hårdare än andra av branscher, på samma korta varsel som tidigare.

Det är alltså inte det jag är tacksam för. Snarare frustrerad, faktiskt, över att det här är vad man väljer att göra trots att den nya vågen av antalet sjukhusinlagda att döma är betydligt lindrigare. Samma kortsiktiga lösningar för att säkra upp samhället och avlasta vården, när vi haft två år på oss att hitta något mer hållbart.

Sverige har, jämfört med andra länder, ett uppseendeväckande lågt antal akutvårdsplatser. Så få att den årliga vinterkräksjukan tydligen blivit för mycket att hantera tillsammans med en numera ganska tandlös pandemi.
Vill vi inte att det här ska vara det nya normaltillståndet behövs stora förändringar. Som att sluta hyvla av marginalerna på och effektivisera all offentlig verksamhet, eller sälja ut den för att det är hållbart för stunden och ens polare erbjuder en ett chefsjobb i utbyte när man slutat vara moderat politiker.

Det är vad jag är tacksam över att påminnas om. Restriktionerna är ett av många exempel på hur långsiktig ekonomisk vänsterpolitik är nödvändig för att garantera människors frihet. Nu behöver vi bara politiker som vågar agera på det också, och pratar ideologi istället för att spela på känsloladdade sakfrågor. Annars kan vi byta ut hela valrörelsen mot analyser av partiledarnas stjärnkartor på en gång.