Förändring – Med fötterna på jorden

En annan viktig aspekt av livet här och nu är att skapa mening. Den österrikiske psykiatern Victor Frankl utgår från att det är sökandet efter mening som gör att vi klarar av påfrestningar. Med erfarenheter från Nazitysklands förintelseläger utvecklade han sina teorier i boken Livet måste ha mening (som påbörjades redan 1929). Frankl fokuserar på lidandet som en del av livet, men det kan bli mindre plågsamt om det får en mening. Frankl exemplifierar med en äldre man som är deprimerad och inte kan komma över att han för två år sedan förlorat sin högt älskade partner. Frankl försöker inte trösta utan frågar: ”Vad skulle hänt om du gått bort innan henne?” Mannen svarar att hon skulle blivit förkrossad, varpå Frankl konstaterar att mannen då besparat henne det. Att mannen betalat för att hon skulle slippa det lidandet. På så sätt, menar han, kan lidandet kännas meningsfullt om vi ger det ett syfte som ligger utanför oss själva.
 Victor Frankenstein resonerar på ett liknande sätt när han funderar på självmord men att det lidandet skulle gå ut över hans familj, men också i att han tänkte att de skulle vara skyddslösa utan honom (när det tvärtom var hans handlingar som fick dem att allt mer råka i olycka). Men hans liv och lidande hade en mening för att andra inte skulle lida. Det ska alltså inte ses som något som är ont i sig utan en utmaning – en fråga. Lidandet kan få dig att gå under eller göra dig till ett passivt offer men det kan också skapa möjligheter till omvälvning och förändring. Lidandet och döden är förutsättningen för glädjen och livet. Genom att våga möta lidandet kan vi också leva.

Det vi är skyldiga oss själva och världen är att fråga oss vad vi vill göra med våra ändliga liv. Med vår tid. Fråga oss: Vad är egentligen viktigt? För oss själva, för våra närmaste och allt annat levande. I den här frågan, i övervägandet, förhandlar vi med oss själva. Vi har förhoppningsvis förstått att vi står på ett sluttande plan och blickar mot en avgrund där nästan allt liv försvinner. Den framtiden finns där. Vi ser den. Men vi kan undvika den. Jag återkommer till tanken om att se livet som en berättelse som Macy och Johnstone är inne på. Hur ser din berättelse ut idag? Hur skulle du vilja att berättelsen om ditt liv ser ut? Ett återkommande tema i nästan alla äventyrsberättelser är motgångarna, att våga sig ut på tunn is, men också träningen för att bli bättre och sökandet efter gemenskaper att hämta styrka och kraft från. I den individualistiska tiden handlar det mycket om att sätta avtryck. Det var det Victor Frankenstein (och även Robert Walton i bokens ramberättelse) ämnade göra. (Fotnot 62) En upptäckt som var större än honom själv, något som ingen tidigare gjort. Driven av en sorts megalomani för att göra sig själv odödlig.
 Den individuella exodusen ur dödligheten genom att göra något storslaget för att bli ihågkommen finns starkt i vår kultur. Vi älskar de här berättelserna om människor som lyckas på egen hand. Jag tror att det här är något vi måste komma bort från. Det kräver nästan alltid en hänsynslös människa som lämnar andra bakom sig i jakten på sitt eget mål. Men det finns också ett annat sätt att lämna avtryck på. När det känns tungt och motigt kan det vara bra att lyfta blicken och se att du är en av många som kämpat för liknande frågor, en i en historisk rörelse för en bättre värld. En av många som kämpat mer eller mindre i det tysta för att få till en förändring.
 Jag har självfallet inget svar på vad du vill. Du har din historia, dina drivkrafter, dina styrkor och svagheter. Men jag tror jag vet vad jag vill. Jag vill vara en av dem som gjorde skillnad, och som när jag står för döden kan säga att jag försökte. Jag kunde säkert gjort mer, men jag var en av dem som åtminstone försökte. En som stod i blockader för att hindra att nazister vann mark. En som organiserade för något jag tror på. En som satt på skruttiga bussar till fossilgasblockader, demonstrerade, skrev och opinionsbildade.

Ingen har på sin dödsbädd sagt att de skulle velat konsumera mera, fokusera mer på jobbet eller på att ha det perfekta hemmet. Och ingen i min eller yngre generationer kommer att säga att de önskar de tillbringat mer tid på sociala medier. I livets slutskede blir det tydligare att det vi gör för att ha en fin fasad eller de korta kickarna och minsta motståndets lag från sociala medier inte är det vi vill ha mer av. Det är våra sociala relationer och möten som är viktiga – det otvungna umgänget med familj och vänner. Den australiensiska sjuksystern Bronnie Ware arbetade på ett hem där människor lades in den sista tiden av sina liv. Hon sammanställde deras berättelser och fick fram fem punkter som döende människor ångrar i sina liv. Den vanligaste insikten var att de saknat modet att vara den de ville vara och istället lyssnat eller oroat sig för andras åsikter och inte uppfyllt sina drömmar. Många, särskilt män, sa att de önskade att de inte jobbat så mycket och därigenom missat sina barns uppväxt och försämrat relationen med sina partners. Många skulle velat tillåta sig själva att vara gladare, att skratta mer och inte ta allt så allvarligt. I livets slutskede verkar det vara lättare att se de hjulspår som de varit fast i och som inte tillåtit dem att vara glada. De två övriga insikterna var att de hade velat ha bättre kontakt med sina vänner och ha modet att säga ifrån även om de därigenom riskerade vänskaper eller att vara obekväma.
 Det genomgående temat är att försöka ta kontroll över de saker i livet vi faktiskt kan ha kontroll över. Och att acceptera att vissa förutsättningar är givna och att vi måste anpassa oss till dem. Vi kan inte hindra att klimatet kommer att förändras och bli mer oregelbundet, det är något vi måste anpassa oss till. Men vi kan påverka hur stor förändringen blir och hur omfattande konsekvenser det får. Eller som Victor Frankenstein sa till Walton: ”Lär dig av mig, om inte av mina förmaningar så åtminstone av mig som ett exempel, hur farligt det är att förvärva kunskap, och hur mycket lyckligare den man är som tror att hans hemstad är hela världen än han som strävar efter att bli större än hans natur medger.” Vår strävan efter upplysning och evig berömmelse är en återvändsgränd. Kanske är meningen bara att göra sådant vi gillar med sådana vi håller kära som Second Sun skriver?

Vad kampen kommer att handla om är vad den alltid handlat om – ett bättre liv. En framtid att tro på. En gryning att längta efter. Men i det här fallet blir det ett bättre liv i en allt mer ogynnsam miljö. Människan har tidigare upplevt svårare tider, kallare eller torrare perioder som gjort det gamla livet omöjligt. Vi har lärt oss att flytta på oss, upptäcka nya platser där vi kan leva, men idag finns det inget ställe att flytta till. Vi har redan upptäckt och utnyttjat i princip hela jorden. Vissa ser rymden som ett alternativ. Att ett fåtal ska kunna lämna den planet som knappt går att bo på för att under många generationer (kanske för alltid) bo på ett rymdskepp som letar efter en annan plats att bygga något nytt på. En ny planet där vi kan börja om. (Fotnot 63)
 Det här är en ganska vanlig science fiction-berättelse som kanske bäst skildrats i filmen Interstellar från 2014. I filmen är jorden döende. Skördarna blir mindre och grödorna drabbade av sjukdomar, sandstormar gör det i perioder omöjligt att vistas ute. Det har gått för långt. Men samtidigt försöker människor leva sina liv. Pussla ihop vardagen och hantera framtiden. I verkligheten tror jag att det skulle vara svårt att hantera den exodus som ett rymdskepp ut i det okända skulle innebära. Hur mycket nostalgi och överlevnadsskuld skulle inte finnas med i bagaget? Hur skulle människorna som föddes i en värld utan natur eller skapelser som inte är i grunden konstruerade av människor hantera den nya miljön? Och om de trots allt efter generationer skulle hitta en beboelig värld – hur skulle de förvalta den? Det går att tänka sig att kulturen på rymdskeppet ändå skulle lärt sig något, men det är inte något jag skulle lita på.

I slutet på Mary Shelleys förord till 1831 års utgåva av Frankenstein skriver hon: ”Och nu bjuder jag än en gång min fasliga avkomma att dra ut i världen och söka lyckan. Jag känner tillgivenhet för den, ty den var en frukt av lyckliga dagar, när död och sorg bara var ord, utan verklig resonans i mitt hjärta. Åtskilliga av dess sidor talar om många promenader, många åkturer och många samtal, när jag inte var ensam, och min följeslagare var en som jag aldrig ska se mer i denna världen.” Hon skriver om sin relation till boken och de olyckor som drabbat henne sedan boken släpptes. När hon var 21 år gammal hade hon redan förlorat tre barn. När hon var 25 dog hennes make Percy Shelley. Bara ett av hennes barn överlevde till vuxen ålder. Hennes liv var hårt och fullt av smärta. Men citatet kan också läsas som vår framtid i antropocen. Det handlar om våra ändliga liv och hur vi bör leva.

Ordfront förlag 2022