Ingen tänkte på att valet av namn var ganska olyckligt. Titanerna var visserligen enorma, men så drabbades de av övermod och började strida mot Zeus. Han straffade dem genom att för evigt sänka ner dem i Tartarus, dödsrikets djupaste håla. Ett liknande öde skulle drabba RMS Titanic för 110 år sedan. Det är någonting outgrundligt sorgligt över henne, något som fortfarande pockar på vår uppmärksamhet och vårt vemod. Allt gick emot henne den där natten — en klassisk grekisk tragedi. Trots att vi har dragit många nyttiga lärdomar av katastrofen, tycks den viktigaste ständigt gå oss spårlöst förbi.

Titanic har någonting för alla. Medan seriösa forskare har försökt att förstå de stora sammanhangen, har andra ägnat sig åt näst intill tvångsmässiga studier av nitar eller mätt förekomsten av kol och slaggrester i Titanics skrov. Somliga andra har lyckats med bedriften att förstöra vraket ytterligare under systematisk gravplundring.

I Titanic såg predikanterna en himmelsk väckarklocka som varnade mänskligheten för dess självbelåtenhet och deras blinda tro på modern teknik. De bortsåg ifrån att det som räddade livet på mer än 700 människor var just en sådan modern teknisk uppfinning. Utan den trådlösa telegrafen hade de som nått livbåtarna frusit ihjäl i väntan på hjälp.

Andra har ställt sig indignerade frågor om hur tredjeklasspassagerarna tilläts dö. Men den som måste ställa den frågan kommer inte att förstå svaret. Hela idén med Titanic var lyxen ombord. Det var ingen som brydde sig om tredjeklasspassagerarna. De räknade inte ens själva med att räknas. De var osynlig ballast, undanstuvade i fartygets djup, precis som de skulle uppmanas att göra ”osjälviska uppoffringar” i Verduns skyttegravar.

Å andra sidan är det inte helt sant att tredjeklasspassagerarna var extra utsatta. Ville man vara näst intill säker på att dö skulle man vara man och andraklasspassagerare. Bara 8 procent av dem överlevde. Ville man överleva skulle man helst vara en kvinna i första klass, de hade större chans att överleva än barnen ombord.

Polarforskaren Sir Ernest Shackleton hade tidigt påpekat att alla skepp som kallats osänkbara numer låg på havets botten. Till sist tröttnade han på allt högtravande babbel om Titanics modiga och hedervärda officerare.
”Bättre en levande åsna, än ett dött lejon”, menade han. ”Det finns inget hedervärt i att äventyra livet på 2200 själar genom att föra fram ett gigantiskt fartyg nattetid och just i de trakter där man vet att det finns isberg, allra minst om man gör det i hastigheter över 6 knop.”

Titanic höll 23,3 knop.

Det finns intressanta likheter mellan katastrofer som exempelvis Apollo 1, Tjernobyl, Challenger och Titanic. Arrogans, hybris och en elakartad karriär- och organisationskultur där personlig prestige och social ställning gjorde det smått omöjligt för visselblåsarna eller de sakkunniga att göra sig hörda.

Men den viktigaste lärdomen är kanske trots allt bäst formulerad i Murphys lag: ”Om någonting kan gå fel, så kommer det att göra det.” Det kan vara bra att hålla i minnet nu när ”den ofelbara” kärnkraften åter är på tapeten.