Hur tycker vi att det går i ett av världens mest ”utvecklade” länder egentligen, där reptilhjärnorna går på högvarv?

Låt oss titta på kriminalpolitiken och hur den riktats in mot längre straff och tuffare tag, trots att det saknas forskning som stöder att det skulle minska brottsligheten. I Ekot fick experterna fritt kommentera den senaste kriminalpolitiska debatten, en viktig valfråga för svensken.

”Hur i helvete hamnade vi i den här situationen?” sa Magnus Lindgren, kriminolog, fil.dr. i psykologi och generalsekreterare för Tryggare Sverige, och bad om ursäkt för uttrycket.

”Ogenomtänkta och bitvis ogenomförbara förslag”, sa Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi.

De beskriver detta som ett svenskt mästerskap i gängbekämpning, och tävlingsgrenarna är  ogenomtänkta och ogenomförbara förslag som spelar på folks känslor.

Det pågår ett krig mellan den svenska tan-högervridningens dagordning och forskning där allt från klimat och miljö till skola och lag och ordning ska lösas med kretis och pletis färdigformulerade åsiktspaket.

Jag saknar en kunskapsbaserad debatt, även hos Vänsterpartiet, som traditionellt har varit partiet med starka principer, tills de sålde ut klimatet för industrin för dieselpriser och köttätandet i jakten på landsbygdsmännen. Något som fick deras klimatpolitiska talesperson Jens Holm att avgå så att han kunde ersättas med en Nooshirobot.

Jag orkar inte bli ännu en besviken aktiv medborgare som skriker att politiken skiter i forskning och att de hellre vill visa handlingskraft än göra faktisk skillnad. Men det är svårt när deras ineffektiva linje i frågorna om klimat, skola och brott och straff till och med förvärrar situationen.

I min naiva värld är vi många som saknar partier som är modiga nog att säga att de är redo att lägga sina idéer åt sidan för att bli mer lyssningsbenägna, höja upp forskare till rockstjärnor och sänka efterfrågan på politiker med enfaldig hållning.

Sedd ur alla synvinklar är svensk forskning oviktig för svenskt beslutsfattande, vilket gör att forskningen kostar alldeles för mycket. Kunskapsproduktionen är ett stort ekonomiskt rörläckage som saknar bäring på dagsläget. En dyr pappersfabrik som politiska tjänstemän kan plocka körsbär från när de finner uppgifter som passar in i dagordningen.

Därför borde vi avveckla Vetenskapsrådet. Vi behöver inte längre någon statlig finansiär av forskning vid svenska institut, universitet och högskolor.
Varför? För att det är dåligt investerade pengar när forskningen inte får spela en avgörande avgörande roll i maktens korridorer när det står mellan kunskap och politiska utspel.