En av mina hjältinnor uppträdde för drygt 2 400 år sedan. Med en unik retorisk förmåga lyckades hon stoppa det förödande kriget mellan Aten och Sparta, 431–404 f.v.t. Hon var så framgångsrik i sin antimilitaristiska kamp att hon borde vara en ledstjärna också i vår tid av upprustning.

Jag utgår från att hon inte är dagens rustningsivrares hjältinna oavsett vilken militär allians de tillhör. Hennes exempel bestrider allt som de står för – avskräckning genom mesta möjliga eldkraft.

Genom att organisera en generalstrejk i samtliga krigförande stadsstater tvingade den unga atenska kvinnan parterna att sluta fred. Visserligen skedde det inte i verkligheten, utan i Aristofanes, (445–385 f.v.t.) komedi med samma namn som min hjältinnas, Lysistrate.

Komedin spelades 411 f.v.t. när freden tycktes hopplöst avlägsen. När den väl slöts, i komedin vill säga, var det inte efter att arbetare, soldater och slavar hade genomfört en generalstrejk och vägrat döda ”fienden”. Istället lovade kvinnorna från de krigförande stadsstaterna att vägra männen all sex så länge kriget varade. En internationell general-sex-strejk med andra ord.

Förmodligen gav Aristofanes krigsivrarna kännbara pungsmällar när hans hjältinna, vid foten av Akropolis, eldade kvinnorna till motstånd:

– Om vi kvinnor skall tvinga männen att sluta fred, då är det bara en sak vi måste avstå från, sa Lysistrate.

– Vad då? frågade en kvinna.

– Kuken!

Några kvinnor var osäkra på om de skulle klara av att avstå från det manliga könsorganet eftersom utbudet på älskare var skral under kriget. Men Lysistrate var i högform och efter diskussion bad hon kvinnorna säga efter henne:

– Jag svär att varken make eller älskare/skall nalkas mig med erektion/Att leva hemma i obrottsligt celibat/ Men raffinerat klädd, på alla sätt förskönad/På det att mannen må bli tokig av begär/Dock skall jag aldrig utan motstånd foga mig.

Noterbart är att Aristofanes pjäs spelades mitt under brinnande krig. Det vittnar om en frihet att få uttrycka allvarlig kritik som jag inte är säker på att ens våra nutida svenska rustningsivrare skulle tillåta i händelse av krig. Att läget var allvarligt för Aten vet vi eftersom Sparta och det peloponnesiska förbundet stod som segrare när freden slöts. Atens storhetstid som imperialistisk makt var med det också i dalande.

Nu är jag övertygad om att en sexstrejk inte skulle fungera i verkligheten. Männen hade utsatt kvinnorna för en brutal sexterror, vilket fortfarande är en del i den otäcka sysslan att föra krig. Men trots det fastställde Lysistrate en strategi för oss att ta efter, att upprustning och krig måste bekämpas med gränsöverskridande organisering och motstånd, att nationell hybris måste avvisas.

Landsförräderi? Visst, såsom de småländska bönderna behandlades av Gustav Vasa på 1520-talet när de vägrade döda ”fienden” på den skånsk/danska sidan. Gränsen mellan Sverige och Danmark saknade betydelse för bönderna som umgicks, handlade, hjälpte och gifte sig med varandra oavsett vilken sida om gränsen de befann sig.

Ett annat exempel på att ”landsförräderi” kan förhindra krig är upplösningen av den svensk-norska unionen 1905. När den svenska bombhögern hotade Norge med bomber och granater, vägrade den svenska arbetarrörelsen att skjuta på sin bröder och systrar. Norge fick med det sin självständighet.

Rosa Luxemburg är en annan kvinna som jag gärna placerar invid Lysistrate. Tillsammans med Andra internationalen stred hon för att världens socialdemokrati och fackföreningar skulle vägra medverka i den internationella borgarklassens konflikter. En strategi för att undvika krig som de tyska socialdemokraterna dessvärre svek 1914. Med det havererade Andra internationalen och 1900-talets masslakt tog sin början.

Även om jag betvivlar Lysistrates generalsexstrejk som kampmetod hoppas jag att hennes internationalism kan ligga till grund för en världsomspännande antikrigsrörelse för att stoppa Sveriges, Natos, USA:s, Rysslands och Kinas vapenskrammel.