Det är blandade känslor som snurrar runt för Freja när Syre når henne på telefon. Hon pratar gärna om allt som hänt och domen som kom under onsdagen, men vill inte vara med med hela sitt namn och bild.

– Det känns lite ”skit samma” just nu. Jag har förlorat mitt jobb på grund av det här. Jag jobbade på ett LSS-boende och då får man inte vara dömd för något, säger hon.

Samtidigt är hon glad över att ha fått upprättelse, fyra år efter det inträffade. Åklagaren har meddelat att de inte kommer överklaga och därmed är fallet avgjort. Hon kommer att slippa en månads fängelse eller samhällstjänst och att betala skadestånd till vakten – som hon i sin tur var först att anmäla för att han misshandlat henne.

– Men den anmälan gick aldrig till någon domstol, säger hon.

Hennes berättelse av vad som hände den där lördagsmorgonen på Gullmarsplans tunnelbanestation för fyra år sedan är att hon såg en man som omhändertogs av ett par ordningsvakter som använde alltför mycket våld.

– Jag tog fram min mobiltelefon för att filma. Det får man göra. Man får stå där, man får filma, säger hon.

Men istället kom ett par andra vakter, och en av dem slog hennes mobiltelefon ur händerna på henne. Strax hade hon brottats ned på marken och fått flera batongslag.

Nya vittnen ändrade bilden

Att hon själv inte gjorde våldsamt motstånd, det har nu flera vittnen kunnat intyga. Flera vittnen som inte kallades till förhör under tingsrättsförhandlingen för två år sedan. Det är just dessa berättelser som är anledningen till den nya domen.

Svea hovrätt skriver i sin dom att vittnenas och Frejas berättelser tillsammans ”förtar värdet av åklagarens bevisning i sådan grad att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att (Freja) har begått den åtalade gärningen”.

Det var ord som stod mot ord för två år sedan i tingsrätten. Ordningsvakten menade i sin berättelse att Freja blivit våldsam och att han bara reagerat på detta. Något hon hela tiden förnekat.

– Hur skulle jag ha kunnat bita honom i låret? Hade jag försökt med något sådant hade det varit mer troligt i handen eller så.

Ordningsvaktens bitskada finns bara på en bild, men inget läkarbesök gjordes för att styrka beviset, det har DN tidigare rapporterat om.

Frejas skador var desto mer väldokumenterade. Blåmärken på ben och armar, spruckna naglar, en lös tand, en blå tand.

– Jag hade så ont att jag inte kunde ta av och på mig kläder dagen efter, säger hon.

Både hon och hennes dotter har vittnat om att den våldsamma behandlingen haft rasistiska undertoner.

– Jävla neger, åk hem! Skrek han. Jag kommer ihåg att jag skrek att jag gärna åker hem, så släpp mig!

Vill själv bli vakt

Hon är också upprörd över att hennes försvarare i tingsrätten aldrig kallade ett vittne som sett nästan hela händelseförloppet och som Freja dessutom hade telefonnumret till.

– Jag gav det också till polisen, säger hon.

Men till förhandlingen i hovrätten fick hon hjälp av en annan försvarare som ställde upp pro bono och denna gång kallades de vittnen som fanns, vilket ändrade på helhetsbilden av händelsen.

Men tilltron till rättsväsendet i stort har fått sig en törn. Hos henne själv, och framförallt hos hennes son, som nu är 16 år.

– Han brukar säga till mig att jag inte ska prata med några ordningsvakter om vi är ute.

Men hela händelsen har fått henne att själv vilja söka en utbildning för att bli ordningsvakt.

– Jag har sökt flera gånger men fått besked att jag inte kan bli antagen på grund av att jag är dömd.

Nu ska hon försöka på nytt.

– Min son tycker jag ska satsa på det. Det är fler och fler som råkar ut för det här. Det är inte bara jag. De som inte kan språket och därför inte säger något. Det får inte gå så långt att våra barn tappar respekten för rättsväsendet.