Efter nolltolerans och rivningskonflikter är den internationellt kända graffitiutställningen på industriområdet Snösätra för första gången laglig. Men vad händer när en av Stockholms sista utposter för fri, levande gräsrotskultur ska inkorporeras i kommunal byråkrati? Syre frågar konstnärer, eldsjälar och forskare på gatukonstfestivalen Spring beast.
Inkilat mellan fårhagar, våtmark och kolonilotters faluröda staket ligger Snösätra industriområde, en kilometer från tunnelbanan i Stockholmsförorten Rågsved. Taggade elstolpar snitslar vägen dit, och techno strömmar ur stora högtalare, på en decibelnivå som inte ska störa fåglarnas häckning i det naturreservat som omger platsen.
Lukten av lösningsmedel hänger tung i luften och längs betongväggarna står stegar och sprayburkar utspridda. En av konstnärerna som snart färdigställt ett kubistiskt ansikte i glada färger är Björn Halvorsen från Göteborg, med artistnamnet ”Änna”.
– Precis som det finns fotbollsplaner för dem som gillar fotboll behöver det finnas väggar för de som vill måla och uttrycka sig på det sättet. Den här platsen är fantastisk. Jag tror inte det finns nån liknande i Sverige, säger han.
Björn Halvorsen besöker det fyra dagar långa evenemanget Spring beast för tredje året.
– Just den här festivalen är bra för andra som inte är så insatta i graffiti som kan komma och se hur det går till. Det blir en kontakt mellan målare och publiken som kan ge schyssta samtal.
"Kulturellt knytkalas"
En av dem som gjort festivalen möjlig och varit med sedan start 2014 heter Mikael Rickman. I orange luvtröja rullandes en barnvagn kryssar han fram längs Snösätragränd. Hejar på konstnärer, kramar om en besökare. Han är producent för Snösätra kulturplats, som han själv föredrar att kalla kulturkvarter.
– Festivalen är som ett kulturellt knytkalas, där vi på ett organiskt sätt låter vem som helst komma och ta plats, säger Mikael Rickman.
Han scannar regelbundet av platsen runtomkring sig när han pratar. Instruerar en volontär. Dirigerar en lastbil.
Verken längs industriområdets huvudgata förnyas årligen i samband med den årliga festivalen, som efter pandemipaus nu är tillbaka. Innergårdarna runtomkring är fritt fram att måla på för vem som helst, när som helst.
– Vi kallar det ny offentlig konst. Traditionell offentlig konst blir beställd uppifrån. Ny offentlig konst ser vi som nånting som kommer underifrån, utan beställare, säger Mikael Rickman.
Han avbryts av översvallande beröm från en äldre dam som besöker Spring beast för första gången. Hon vill veta varifrån pengarna kommer. Asfalten är nylagd, det finns belysning och bajamajor.
– Jag är pojken med guldbyxorna, ler Mikael Rickman och gnider fingrarna mot varandra framför sina byxfickor.
Rivningar och miljonbidrag från kommunen
I själva verket har Stockholms stad skjutit in 2,3 miljoner för att göra området till ”kulturplats”. Detta efter att för bara ett par år sedan beordrat rivning av mellan en tredjedel och halva området, eftersom det ska bli en del av omgivande naturreservat. Rivningen väckte stora protester då det begav sig. T-shirtar med texten ”Bevara Snösätra” med snöflingor under – en blinkning till danska Christiania – säljs fortfarande under festivalen.
– Vi måste ju bli av med merchen, säger Mikael Rickman, som inte upplever något hot mot det kvarvarande området i dag.
– Det var ju tråkigt att det revs, men nu har vi också fått en bra dialog med stadsdelen, så det känns också bra på så sätt, fortsätter han.
Kommunens pengar har möjliggjort för festivalen att bjuda in konstnärer från olika delar av världen, något som höjt den konstnärliga kvalitén, anser Mikael Rickman.
– I och att Sverige har haft en nolltolerans väldigt länge är hela den svenska scenen eftersatt när det kommer till muralkonst och graffitikonst.
Själv har Mikael Rickman bott fem år i Chile, och beskriver ett land med en helt annan syn på gatukonst.
– Man har mycket större möjligheter att inspireras och utvecklas snabbare där än i ett land där det är stigmatiserat. Så Sverige ligger ganska långt efter – men vi håller på att ta igen det, säger han.
Nolltoleransens spår
På festivalen befinner sig också Jacob Kimvall, lektor i konst- och bildvetenskap, som har forskat om Stockholms nolltolerans mot graffiti, som rådde till och med år 2014. I en fuktig, småkylig lokal längst in på området håller han en dragning om nolltoleransen och vad han kallar postnolltoleransen i Stockholm. Han beskriver stadens fyra lagliga väggar som ”en fantastisk succé” – men att stereotypa föreställningar om graffitimålare består.
– En hel del av nolltoleransens tankefigurer lever kvar, säger Jacob Kimvall.
Han tar upp rivningen av nästan halva Snösätraområdet som inleddes hösten 2020, och att delar av den klassiska graffitimålningen ”Highway” från 1989 i Rågsveds centrum, nån kilometer från när vi nu befinner oss, målades över av misstag i samband med en klottersanering 2019.
– Det var inte kommunen involverad i, utan fastighetsägaren – men att man överhuvudtaget ser den här målningen som klotter är ett resultat av nolltoleransen, säger Jacob Kimvall.
Förstelning
Efter föreläsningen frågar Syre konstvetaren vad han tror händer nu, när kommunen tagit Snösätraområdet under sina vingar, och den fria gräsrotskulturen plötsligt ska anpassa sig efter en myndighets krav.
– Man är ju orolig att det ska bli en förstelning. Jag hoppas att kommunen har förmåga att jobba med dem som är här och utveckla platsen, inte i dialog med utan utifrån dem som använder platsen som en kulturplats just nu. Graffitin har utvecklat platsen som en kulturplats. Det är viktigt att den får finnas kvar och att den kan ha den här balansen av styrning och frihet som finns, säger Jakob Kimvall.
Vad är risken?
– Det finns ju åtminstone en vilja från staden att jobba bottom-up, liksom att möjliggöra saker, men man har ju inte så jättebra minnen av det just nu. Stockholm är mycket skickligare på att lägga väldigt mycket pengar på en specifik institution än att jobba med den här typen av gräsrotsverksamhet. Så jag är lite orolig att det blir klumpigt och att folk känner sig alienerade, den risken finns väl.
Mikael Rickman tycker att samarbetet med kommunen gått bra hittills, men att byråkratin gör det ”trögarbetat”.
– Nånting vi skulle kunna göra på två eller tre dagar tar ett halvår. Som att få tillstånd för att kunna göra en festival som den här. Det här är ju första gången som den är tillåten, att vi har tillåtelse att göra det här utifrån detaljplanen.
"Kloakråttor"
Att utöva konstformen graffiti i Stockholm har länge varit ett arbete i motvind. Stockholms moderata trafikregionråd Kristoffer Tamsons har kallat graffitimålare ”kloakråttor”, ”ärthjärnor” och ”troglodyter” på sociala medier.
Efter att den rödgrönrosa majoriteten avskaffat nolltoleransen lovade Moderaterna att riva stadens lagliga väggar om de vann kommunvalet 2018. Löftet övergavs motvilligt då allianspartierna tog makten i koalition med Miljöpartiet.
I den politikerdebatt som följer Jacob Kimvalls föredrag deltar varken Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna, alla motståndare till lagliga graffitiväggar.
Stockholms stads kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C), som däremot är på plats, intygar att han vill att Snösätra ska vara en permanent kulturplats. Han vill slå hål på farhågorna om vad kommunens medverkan skulle göra med Snösätra.
– Det viktigaste är att vi inte ska lägga nån våt kommunal filt över hela området. Vi ska göra så lite som möjligt, så vi inte tar bort underfrånperspektivet. Det är det som gör det till en så häftig plats, säger Jonas Naddebo, och ser uppriktigt engagerad ut.
Medelklasställe för vita?
Vänsterpartisten Hassan Jama, ledamot i kommunfullmäktige och uppvuxen i Rågsved, är inte övertygad.
– Vi politiker ska inte peta i massa saker här. Om vi politiker lovar massa pengar kommer vi också fingra här. Då kommer det blir nåt annat. Det här området har fått växa organiskt. Så fort vi satsar pengar på ett område börjar vi sätta massa regler och begränsa det för vanliga människor. När Stockholms stad kommer in – det tar ett decennium så har vi McDonalds och Espresso house här.
– De som bor här ska inte känna att det blir ett medelklasställe för vita, fortsätter Hassan Jama, som beskriver sig själv som ”en Rågsvedskille som har en annan bakgrund”.
Efter debatten, ute på festivalens huvudgata, bekräftar Mikael Rickman att de boende i Rågsved till stor del saknas bland festivalbesökarna.
– Det är många som inte hittar hit eller vågar sig ner. Man kanske inte följer traditionella medier som rapporterar om det, spekulerar han.
Samtidigt är festivalen måna om att locka personer med olika etnisk bakgrund och olika klassbakgrund, säger Rickman, och fortsätter:
– Vi vill skapa en plats som representeras av hela Sverige. Det är inte bara vita medelålders män som målar graffiti i Snösätra. Vi vill att alla barn som går här ska se att ”där går en flicka som ser ut som jag fast lite äldre”. Då får de en idé. Det skapas referenspunkter i deras liv för hur man kan utvecklas som person.
"Viktigare än att betala skatt"
Italienska konstnären Valeria Rizzo, som målar en blodtörstig kvinnogestalt förklädd till råtta på en av Snösätragränds mindre väggar, bekräftar att många barn stannar och kommenterar vad de ser.
– Jag förstår inte vad de säger, men jag ser i deras ansikten att de är fascinerade.
Att omges av så många kreativa människor är en fantastisk upplevelse, säger Valeria Rizzo.
– Vi borde ha fler såna här festivaler. Att vara här gör att jag känner mig mindre ensam.
Mikael Rickman har själv målat graffiti sedan han var tio år, berättar han.
– För mig har gatukonsten betytt så otroligt mycket för gemenskap, för självförverkligande, självkänsla, hela den biten. I stället för att ha en fin klocka kan man vara duktig på att måla, och få uppskattning för det i stället för materiella saker.
Mikael Rickman vill omvärdera synen på vad människor ska ägna sig åt för att vara nyttiga och bidra till samhället, säger han.
– I Sverige tänker man att betala skatt är det viktigaste för att bidra till samhället. Men jag tycker att det här är viktigare, på grund av att vi bidrar till att stärka de lokala samhällena genom att skapa kreativitet och glädje, vilket ger mervärde till livet i sig. Man kan inte bara jobba nio till fem och betala skatt och förvänta sig att människor ska vara lyckliga.
Måla på Espresso house
Hans förhoppning är att Kulturkvarter Snösätra-området framöver ska fyllas av kreatörer av olika uttryck, som konstnärsateljéer, hantverk i mindre skala, musikstudios och en lokal för livemusik. Och att fler ska engagera sig, även i närliggande stadsdelar.
– Kreativiteten här får gärna svämma över på närområdena. Varför ska vi bara måla muralmålningar här när vi skulle kunna måla i Farsta eller Skarpnäck? Bland allmänheten som kommer hit är de flesta superglada för vad de möter. Samma möten skulle vi kunna få till uppe i Rågsved om vi skulle få loss tio väggar där. Och i Högdalen finns massa väggar.
Du delar inte oron att området riskerar att kommersialiseras? Att det är McDonalds och Espresso house här om tio år?
– Nej, inte direkt. Jag tror att det här kommer vara där Espresso house är, säger Mikael Rickman.
Han slår ut med handen åt en gigantisk muralmålning där en tiger öppnar gapet mot en samling blockbokstäver, och förklarar.
– Tittar man på trenderna i världen så är det så, allt som har ”street” innan vill alla stora kommersiella företag plocka upp. Street food, street fashion, street art… Så vi kommer ta över alla andra utrymmen. Det här är utgångspunkten för att stärka scenen i Sverige. Snösätras artister kommer måla på Espresso house.
Läs mer:
Gatukonstfestivalen Spring beast avslutas i dag
Därför besöker vi Kulturplats Snösätra
– Vi är inte konstintresserade men just det här är roligt att det finns. Det är lite annorlunda. De är väldigt duktiga tycker jag. Det behövs för ungdomarna, säger Gun Norén.
– Det är en andningspaus, kanske. Det är häftigt, säger Björn Norén.
Det är kontroversiellt med graffiti, vad tänker ni om att vissa politiker vill riva det här?
– Det förstår jag inte. Menar de inte det jag kallar för klotter? Det här är ju inte klotter. Det är ju skillnad på klotter och graffiti. Jag tror faktiskt inte att det här kommer att försvinna, säger Gun Norén.
– Det är häftigt med alla graffitimålningar, väldigt fint. Jag tycker det är finast med bilder i stället för text. Det skulle vara kul att testa nån gång, säger Hilda Söderström, som har en mural med ett lamm som favoritverk.
– I går testade jag att rita blockbokstäver och göra skisser. Det var roligt, säger Allan Söderström, som tror att han kanske kommer att måla på en vägg i framtiden.
– Jag gillar att det finns lite alternativa kulturplatser som är lite mer spontana. Även om det här också är ordnat är det nice att det är lite gräsrotskultur, att det byggs underifrån. Det finns färre och färre platser som man kan göra sånt här på, säger Johnny Söderström.
Varför behövs det?
– Det ger ett alternativ åt kultur som kanske är mer svåråtkomlig, där man måste köpa biljetter och sånt. Här är det enklare att ta till sig.
– Det är superhärligt, jag gillar blandningen av människor, det är barnfamiljer, äldre och unga. Stämningen är superhärlig. Alla är glada, det är skönt att träffa på nya människor. Man blir glad av att vara här. Jag kommer absolut komma hit igen, det är mitt ställe, säger Esther Kayembe.
Kulturplats Snösätra
Stockholms stad har delat ut 2,3 miljoner i bidrag till vad de kallar Kulturplats Snösätra. Pengarna har gått till att få internationella grafitti- och gatukonstnärer till festivalen Spring beast, men även till musik, dans, workshops med mera.
Malin Bergmark, projektledare för Stockholms stads arbete med att permanenta kulturplatsen, förklarar i mail vad en kulturplats är: ”Det är helt enkelt en fysisk plats där kultur, i olika former, kan utövas. Tanken med kulturplats Snösätra är att det är att kulturaktörer ska fylla platsen med innehåll medan vi, Stockholms stad, står för den fysiska platsen.”
Kulturplats Snösätra var en pop-up-aktivitet, som varade från 26 maj till 6 juni, men som ska bli permanent. ”Innan vi går fram med en permanent lösning för hur vi t ex organiserar oss kring kulturplatsen, vill vi testa platsen genom en popup och lära oss av den”, skriver Malin Bergmark.
Graffiti eller klotter?
Graffiʹti (italienska, pluralis av graffito ’ristning’, ytterst av grekiska graʹphō ’skriva’) kan utgöras av text, bild eller bådadera, ristat, skrivet eller målat, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom för att dekorera eller för att uttrycka åsikter och känslor.
Källa: Nationalencyklopedin.
Regeringen har gjort en distinktion mellan graffiti och klotter, där graffiti syftar på lagliga målningar medan olagliga definieras som klotter. Enligt svenska brottskoder definieras klotter som ”text, bild eller ristning som olovligen anbringas på husväggar, tunnelbanetåg, parkbänkar eller annan plats eller föremål”.