När Nisse hade gått dröjde sig Ida kvar. Ante ville veta mer om vad som hade hänt med Himmelska friden och Xpan-projektet. Ida ville egentligen i första hand veta mer om Mo, eftersom Ida den äldres särbo hette Mo Yang och rimligen måste vara samma person.

Det var en underlig tanke på flera sätt. Först för att hon inte letade efter någon. När hon och Thomas hade gått åt skilda håll hade hon fått en massa välvilliga frågor om när hon skulle hitta nån ny. Men när hon hade sagt i tio år att det händer när det händer om det händer hade de slutat fråga.

Dessutom kändes tanken liksom abstrakt. Hon gillade Ante i båda versionerna, han såg trevlig ut också, men det kunde ju vem som helst göra.

– Eller vad tror du? sa Ante.

– Om vadå? sa Ida. Eeh … jag missade det sista.

– Canberra och Noor. Jag undrar om han hittar henne.

– Jaså de, ja. Jag undrar om hon vill bli hittad. Det verkar komplicerat, det där.

– Mmm. Inte så kul för Canberra om han blir alldeles ensam, tänker jag. Om vi hade en vinge, och om övervakningssystemen ligger nere, skulle vi kunna leta efter honom.

Ida kände med honom, och han hade rätt. Det var bara det att hon precis hade kommit hem och inte ville vara med om fler tvära kast mellan olika verkligheter. Inte nu.

– Ja, men jag kan nog inte just nu, sa hon.

– Nisse hjälper till och visar vart vi ska, sa Ante. Bara snabbt fram och tillbaka. Jag tänkte höra med Mo om han vill komma, och sen hämtar vi Freddy. Vi ska vara väl förberedda.

– Jag håller tummarna för er, sa Ida. Men visst fixar vi filmen först?

Ante ryckte på axlarna och sa att det tog ju i och för sig ingen tid så länge han rattade Timebanditen själv. Men det kunde ju störa koncentrationen om man höll på med något, om man rätt som det var ramlade in medvetslös från en annan tid. I värsta fall genomblöt eller skadad, eller så hade man med sig någon. Så ja, de kanske borde bli klara först.

När Mo tittade in i köket och frågade om Ante kunde hämta in ved, och Ante drog på sig gummistövlarna, sa Ida hej då och tack för fikat och gick efter en kort tvekan. 

Solen hade just gått ner, himlen skiftade från blågrönt till grönblått och snart till midnattsblått innan det ens var kväll. Hon satte på sig lurarna, det var en roman om en värld där tiden går baklänges, men bytte till en gammal Dorothy Sayers. Ingen bad henne att förklara sitt val, men hon hade kunnat svara att det var för språkets och humorns skull. Och flykten från verkligheten, så klart.

Under tiden körde hon mot redaktionen. Resten av helgen tänkte hon ägna åt att komma ikapp med allt som behövde kommas ikapp med på jobbet, och hon tänkte göra det i rumstemperatur. Lord Peter Wimsey hade just insett att hans första misstänkta var oskyldig när hon parkerade bilen på det vanliga stället och började undra var hon egentligen hade parkeringsskivan. Det fanns tusen tillfällen när något kunde ha hänt med den.

Hon stod och balanserade på de skrovliga isresterna och letade igenom bagageutrymmet. Bakom henne lystes parkeringen upp i rutor inifrån huset, men nu slocknade ljuset. Någon gick ut, porten slog igen. Och fast hon hade lagt märke till allt detta var hon inte beredd när hon hörde en röst bakom sig.

– Men hej Ida! Så du är tillbaka igen! Hur mår du?

Rösten kom bakifrån, Ida snodde runt så snabbt att personen som stod där skrattade till och sa att det inte hade varit meningen att skrämmas. Det var Anna, chefredaktören som varit på resa.

– Anna, hej! Ja, här är jag. Och där är du. Vad hände, har de skaffat höghastighetståg på Transsibiriska? Du skulle väl inte vara tillbaka än på en månad?

– Nej, jag skulle ju inte det. Men vi bestämde oss för att vända, det var så oroligt i Tadzjikistan och det började talas om en epidemi … och sen kom det här med tidsresorna, och då kändes det verkligen som rätt beslut. Det här vill vi navigera tillsammans i.

– Gärna det, jag vet varken ut eller in, sa Ida. Det har ju fått mycket uppmärksamhet. Jag har inte hunnit läsa allt som har skrivits än.

– Det är ju några saker jag gärna skulle vilja klara ut med det här. Ganska snabbt också. Men hur är det, jag förstod inte riktigt, är du liksom tillbaka än? Är du sjukskriven?

Annas blick flög mot redaktionshuset och Ida läste hennes tankar: ”Vad gör du i så fall här?”

– Jag har semester men kommer tillbaka på måndag. Jag tänkte sätta mig och gå igenom lite grejer eftersom allting blev som det blev. Letar efter parkeringsskivan bara.

Anna kommenterade mängden saker i bagageutrymmet och frågade om Ida fortfarande bodde där. Ida sa ”ett tag till” och bytte samtalsämne. Man kunde ibland tänka sig Anna som en stor hönsfågel som höll ordning på sina kycklingar, och det var säkert bra många gånger, men … hellre frågade hon om Transsibiriska. Anna svarade att hon hade lagt upp trettiofyra bilder på Facebook och jättegärna skulle berätta senare.

– Men nu måste jag hem. Jag skulle bara behöva svar från dig om medverkan i Tevetolvsoffan i morgon klockan tio. Du, jag och Nils är inbjudna. Han är i Kramfors och kan eventuellt medverka på länk, men om du kan komma …

– Å herregud, en morgonsoffa? Vad ska vi prata om? sa Ida.