Så var vi där igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, men konferensen Folk och försvar är i alla fall en säker indikator på att debatten om ifall den hotande ryssen kommer. Det är lika tröttsamt som förutsägbart. Självklart ska vi ta hot på allvar och Putin är som många andra ledare runt om i världen både galen och oförutsägbar. Om än inte lika oförutsägbar som Trump, Berlusconi, Erdoğan, Orbán, Morawiecki och Rajoy, för att bara nämna några som leder eller i närtid har lett Nato-länder. 

Men eftersom rysskräcken än en gång används för att skapa opinion för upprustning och Nato-medlemskap så behöver det ännu en gång sägas. För det första. Vapenskrammel hindrar inte militära konflikter, tvärtom, ju mer vi rustar desto mer bjuder vi in till militär kamp. Vill vi ha fred behöver vi gå fredens väg. Allt annat är naivt. 

För det andra, Ryssland är inte det stora militära hotet i världen. Ryssland stod 2020 för endast 3,1 procent av världens militära rustning. USA ensamt, utan sina allierade i Nato, satsade mer än 12 gånger så mycket och stod för 39 procent av världens militära kostnader. Kina lade mer än 4 gånger så mycket (13 procent av världen militära utgifter). Än mer lägger EU-länderna tillsammans. Och även Indien satsar mer militärt än Ryssland. Medan Nato-länderna Storbritannien, Tyskland och Frankrike var och en för sig lägger nästan lika mycket (80 procent eller mer) som Ryssland. Det gör även Saudiarabien. Hur man än vänder och vrider på det är inte Ryssland en militär stormakt, det finns bara två. En jättestor, USA, och en klart mindre, men ändå stor: Kina. Alla andra, inklusive Ryssland, befinner sig på en helt annan skala. 

Det är bara fem år sedan rysskräcken och militärens intresse fick stå i vägen för det som skulle bli Sveriges största vindkraftspark. En vindkraftspark som allt var förberett för och alla andra tillstånd var klara för. En park som skulle leverera lika mycket el som kärnkraftverket i Barsebäck gjorde. En park som skulle varit en del i omställningen till ett hållbart samhälle. När vi nu fem år senare sitter med en accelererande klimatkris och beklagar oss över höga elpriser kanske det är dags att fokusera på de verkliga hoten. De som är både konkreta och så mycket större än Putins galenskaper.