De senaste veckorna har har oppositionen lutat sig nöjt tillbaka och låtit Kristersson koka i sin egen soppa. Det är paradoxen med att förlora ett val – du tappar makten men kritiken vänds nästan helt mot din motståndare.
Men med SVT:s nya dokumentär Maktspelet lyckades Vänsterpartiet föra bort strålkastarljuset från regeringens misslyckanden, till sig själva. Åtminstone för en stund.

I filmen hörs en kvinna på V-kansliet säga ”vilka jävla fittor alltså” efter att deras kandidat röstades ner i talmansvalet. Till höger förfasade man sig över ordvalet (förstås från samma personer som annars kämpar för rätten att uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt för ”yttrandefrihetens” skull). 
Dagens ETC tyckte istället Nooshi Dadgostar var för sur. Hon hade ont i fötterna och gnällde. Någon annan menade att det inte passade en arbetarledare att beklaga sig över att behöva gå upp klockan sex på morgonen. 

Jag hade som tur var redan sett dokumentären innan jag tog del av dessa omdömen. Min ”take” var en helt annan – jag tyckte Nooshi framstod som en riktigt skön typ. För varje sarkastisk kommentar steg hon på topplistan över partiledare jag vill ta en öl med. 

Jag har inget emot lite gnäll. Folk som är överdrivet glada (på hösten dessutom, my god!) gör mig illa till mods. Gnäll är autentiskt, till skillnad från alla dessa framgångspoddenpersoner som brukar befolka tv-rutan. 
Morgonmänniskor är jag också skeptisk till, arbetare eller inte. Många av oss har behövt stiga upp tidigt om dagarna, men det är väl inget jävla krav på att tycka om det? Och ont i fötterna? I feel you Nooshi!

Så nej, könsord i tv är inget problem för V. 

Det var istället när jag läste V:s valanalys jag blev orolig. För visst kunde man tänka sig att partiets tapp i klimatfrågan skulle leda till viss självrannsakan? Att det inte var så klokt att driva igenom sänkt bensinskatt tillsammans med SD? Att släppa systemkritiken?

Nej. Tappet skylls istället på: Jens Holm. Den vänsterpartist med högst förtroende i klimatfrågor, möjligen med undantag från Jonas Sjöstedt (för ordningens skull ska väl sägas att Jens även är krönikör i denna tidning). 
Argumentationen i valanalysen är försåtlig. Omläggningen av klimatpolitiken beskrivs med satsningar på industri, transporter, ett klimatpaket och en mer rättvis klimatpolitik. I stycket efter skriver partistyrelsen:

”Vissa företrädare för Vänsterpartiet valde att offentligt protestera mot denna omläggning.”

Verkligen? Var det denna omläggning – satsningar på klimatsmart industri och rättvis klimatpolitik – Holm och andra kritiserade? Besluten om att sänka skatten på bensin och att tona ner förslag om livsstilsförändringar nämns däremot överhuvudtaget inte. Detta var ju dock rimligen pudelns kärna, för klimatväljarna som övergav V. 

Inte heller nämns att dessa uppseendeväckande beslut kritiserades på bred front av en lång rad andra aktörer: ledarsidorna på olika tidningar, akademiker, stora miljöorganisationer och aktivister. Den rätt måttfulla internkritiken hade knappast gjort någon skillnad för mediebilden.  Snarare tror jag att Jens Holm vann tillbaka en del väljare, när han visade att det fanns olika åsikter om inriktningen.

Nej, V:s problem handlar inte om Jens Holm. Problemet är att man håller på att rasera förtroendet i en av sina viktigaste frågor. Att kasta Jens Holm under bussen stärker knappast tilliten bland gröna väljare.

En bra början vore att istället tala klarspråk om vad som gick fel. Lite fula ord och skämtsamt gnäll vore nog mest av godo i en sådan diskussion.