Nyligen släpptes boken Mitt ibland oss, skriven av juristen och ex-socialdemokraten Evin Cetin och författaren och journalisten Jens Liljestrand. Boken skildrar gängkriminaliteten utifrån de gängkriminellas perspektiv genom intervjuer med ett drygt 50-tal unga människor som alla har en relation till gängvåld.

I SVT:s Morgonstudion den 5 september berättar Cetin om bakgrunden till boken utifrån sitt arbete som advokat, men också varför hon valt att begära utträde ut Advokatsamfundet samma vecka som boken släpptes. “Jag orkade inte riktigt med att se […] en till ung kille begravas. Jag klarade inte av att möta de mammorna som behöver begrava sina söner innan de fyller 25 år” säger hon, och trycker på att det här inte är något ovanligt, utan att det är en alltför frekvent återkommande del av vår verklighet i dag.

Några dagar efter att Evin Cetin intervjuats av SVT går Moderaterna ut med nya förslag på hur vi ska knäcka gängkriminaliteten. De tycker att Sverige ska göra som Danmark: de vill ha en “ny regering som ger Sverige en rivstart mot gängen. Rekord i dödsskjutningar och otrygghet måste få ett slut”. För att uppnå detta bör vi alltså enligt M införa något som motsvarar Danmarks så kallade “bandepakke” (alltså “gängpaket”), med motiveringen att “i Danmark har både antalet gängmedlemmar och antalet skjutningar minskat, samtidigt som fler av landets gängmedlemmar blir inlåsta”. Det går på det stora hela ut på hårdare straff, ökad övervakning och införande av visitationszoner.

Det har nog inte undgått någon svensk väljare att brott och straff är en av de absolut hetaste frågorna inför helgens val. Ofta tycks det vara något slags tävling om vem som kan ta i med de hårdaste hårdhandskarna. Men Evin Cetin ger en helt annan bild av vad som är viktigast i kampen mot gängkriminaliteten: barnperspektivet. För vilka är egentligen de människor vi ska straffa hårdare, låsa in längre eller skicka någon annanstans?

I Morgonstudion säger Cetin att vi, när vi pratar om gängkriminella, inte får glömma att de ofta rekryteras redan vid tolv–tretton års ålder. Hon kallar dem ”narkotikans barnsoldater”. Hon poängterar också att ett eget missbruk ofta börjar vid samma ålder. En sjuttonåring kan alltså ha haft ett eget missbruk i fem år – ett missbruk som i många fall upplevs som något nödvändigt för att till exempel klara av att skjuta en barndomsvän. 

Evin Cetin ställer helt rätt frågor: vad gör det med ett barn när det växer upp i den här världen? Och vad händer med ett barn som tagit droger i över fem år? Om vi inte kommer åt problemet med barnfattigdom kommer vi heller inte åt problemet med gängkriminalitet. Sen har frågan naturligtvis fler aspekter, och narkotikaindustrin med sitt utbud och efterfrågan, sina köpare och säljare, är ingen lätt sak att ta sig an. Bland annat behöver frågan om legalisering av cannabis komma upp på bordet – som det ser ut nu verkar inget parti ens villigt att ta i den. Men vill vi komma åt den viktigaste grundbulten till den utbredda gängkriminaliteten behövs först och främst aktion mot barnfattigdom. Åtgärder behövs innan barn och unga vuxna hamnar i en situation där de är övertygade om att de kommer dö innan de fyllt 25.

Perspektivet i den nuvarande debatten är skevt. En tjugotvåårig kille är senior i gängkriminalitetssammanhang. Vi kommer inte åt roten till det onda om vi inte börjar se gängkriminella, i synnerhet de yngsta, för vad de faktiskt är: barn och unga vuxna i en extremt utsatt situation.

Som samhälle ska vi skapa trygghet. Det verkar alla riksdagspartier vara överens om. Men det görs inte med mer övervakning och högre straff. Det görs genom att möta människor där de är och ge dem en utväg – inte en inlåsning längre än livet självt. Ett liv som för väldigt många knappt ens börjat.