Billie Holiday berättar i sin självbiografi Lady sings the blues om segregationens USA. Hur hon kom med bandet till något hotell där de skulle uppträda och alla de vita musikerna fick hotellrum och åt i matsalen. Medan hon, den svarta sångerskan, fick gå in bakvägen, sova i något dragigt kyffe på vinden och äta i köket.

De vita gästerna ville kanske höra henne sjunga, men inte se henne röra sig bland dem som en jämlike. Eller i alla fall satsade hotellens och syltornas ägare på att det var så de ville ha det. Det ville inte Billie Holiday.

Restauranger, hotell, butiker, skolor och bostadsområden var segregerade. Parker, telefonhytter, sjukhus, barnhem, fängelser, väntrum hos myndigheter, ålderdomshem, toaletter, hissar och begravningsplatser. Vita människor skulle inte riskera att konfronteras med svarta, och i många stater fick svarta och vita inte gifta sig med varandra.

1917 förbjöd högsta domstolen amerikanska städer att ha lagar som hindrade svarta från att flytta in i vita kvarter. Men istället kunde städerna förbjuda människor med låga inkomster att flytta in i områden där rika bodde, vilket hade ungefär samma effekt.

1970 förbjöds segregationen. Men femtiotvå år senare, när Roe v Wade föll i somras, framkastade en svart domare i högsta domstolen, gift med en vit advokat, att man återigen skulle göra det möjligt för delstater att förbjuda ”interracial marriage”.

Missförstånd

I dagens svenska inrikespolitiska debatt talas det mycket om segregation. Men då handlar det om problem som uppstår när grupper av människor med vitt skilda sociala och ekonomiska villkor lever avskilda från varandra. Kriminalitet i fattiga förorter inte minst.

Ändå, fast ordet segregation har blivit så vanligt, verkar det finnas missförstånd omkring det. Ordet betyder ju åtskillnad, och om man skiljer två grupper åt är båda åtskilda, inte bara den ena. Alltså inte bara den fattiga förorten utan också den rika där alla har pool i trädgården och ”en liten mänska” som sköter hushållet.

Att ordet ändå används som om bara det ena området var segregerat beror förstås på att det associeras till sociala problem. Arbetslöshet, fattigdom, diskriminering, kriminalitet, missbruk, saker som poolägaren inte tänker på i samband med sig själv och sina vänner – som är en nog så stor del av problemet. Kanske skulle det gynna samhällsdebatten om de förstod vad det egentligen betyder?

Skilja hjordarna åt

Ordet kommer från latinets segregare, som betyder just att skilja åt. Se- i början betyder för sig, åtskild, avsides. Det är samma se- som i sekret och separera, det är släkt med sig och sannolikt också med själv och sekt. Ord som inte självklart har med varandra att göra, men som på olika sätt betonar att det rör sig om en enskild individ eller en avskild grupp. Fortsättningen, -gregation, innehåller stammen i substantivet grex, som heter gregis i genitiv och betyder hjord. Samma rot finns i grekiska agora, som inte bara betyder torg utan också församling.

”I Nashville, Tennessee, är mödrarna på ett barnbördshus segregerade” skrev DN 1958. Det är också DN som, så sent som 1962, citerar en chef för en restaurang för svarta som tydligen inte varit så noga med färgen på gästerna: ”Nej, vi är tvungna att segregera här. Den vita polisen kom upp hit för ett par veckor sedan och sa att de skulle dra in licensen för oss om vi inte segregerade restaurangen.”

Samma år skrev Tiden angående förhållandena i Storbritannien: ”Klasskillnaderna är betydligt klarare i konturerna i England än i Sverige. … I de stora industristäderna är bostäderna drastiskt segregerade.”

Man avskiljer alltså en del av en hjord djur från en annan. Eller så skiljer man av grupper av människor, genom segregationslagar eller på annat sätt. Genom att hysa in sångerskan i bandet på vinden eller genom att ojämlikheten i samhället är så stor att människor inte möts.

Integration och integritet

Motsatsen är integration, men det har ingenting med hjordar att göra – däremot med integritet och integraler. Mina kunskaper i matematik räcker inte till att förklara vad en integral är, men i en vetenskaplig text från 1748 kan man inhämta följande: ”Nu är det bekant, at logarithmen til en quantitet är integralen til samma quantitets differential dividerad med sjelfva quantiteten.”

Ordet integritet var mer på tapeten för tio–femton år sedan. Det handlar om att något är helt, oskatt och inte utsatt för åverkan, skador eller intrång. Det kan till exempel gälla en persons omutlighet eller en domstols oberoende, som i den här meningen från 1843: ”Förnämsta villkoret för domaremaktens integritet är dess oberoende likaväl af den lagstiftande och af regeringsmakten, som af de rättssökande.”

Den personliga integriteten är vanligen lika med privatlivets integritet, att låta folk ha sitt i fred. Något som var mer populärt när det var handlade om öststaters snokande än när all vår kommunikation nu ska vara som någon sorts smågodis för myndigheter, företag och främmande makt.

Men integration, hur passar det in i bilden? Det består det in- som finns i inte (!), intolerans, inkompetens, alltså ett nekande prefix som o- eller icke-. Och -tegrationen är släkt med tangera. I Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (1912) beskrivs hur en man får sin fot ”smeksamt tangerad” av en kvinnofot – tangera betyder oftast vidröra, men det har även kunnat stå för att stöta eller inkräkta.

Att integrera är alltså att föra samman och göra till en helhet. Att ge hela bandet rum på hotellet och låta alla vara med i samhället.