Jisses! Det tog bara några veckor efter valet innan de poppade ut. De första valanalyserna från Miljöpartiets inre. Det var språkrörens fel. Nej, inte språkrören som personer. Utan själva principen om två språkrör. Så nu hörs röster om att partiet behöver en partiledare för att ”nå ut”.

Det hänvisas till dåliga förtroendesiffror för de nuvarande språkrören. Man tycks tro att förtroendet hade varit större om Per Bolund varit ensam partiledare.

Förnekande är förstås en vanlig variant när det går dåligt i ett val, det gäller att hitta orsaker som inte gör så ont, som försvarar den strategi som partiet byggt sin retorik och politik på. Men – låt mig vara mycket tydlig på den punkten – ska partiet inte uppfattas som utbytbart krävs en helt annan retorik, en helt annan strategi och dessutom en sammanhängande politik som människor förstår.

Miljöpartiet uppfattas som utbytbart, räddades kvar i riksdagen genom stödröster med motivet att stoppa en SD-styrd regering. Partiet har tappat kärnväljare, vilket resulterade i pinsamt många tappade mandat i kommuner och regioner. I allt fler kommuner ställde partiet inte ens upp. Fungerande lokalavdelningar utgör själva blodomloppet i ett grönt parti som bygger på idén om deltagande demokrati. Hur riks har låtit detta förfalla är obegripligt.

En valanalys borde analysera strategi, retorik och sättet att uppträda. En grön partledning bör förmå att tydligt ställa livskvalitet mot ekonomisk tillväxt, självtillit mot absurd globalisering, livslinje mot arbetslinje, fredskultur mot krigskultur.

Men nu är det själva idén om språkrör som diskuteras, i vart fall har flera tunga namn uttalat sig i bland annat SVT om saken.

Under krisåret 2002 hände samma sak. En pressad partiledning förslog att språkrören skulle bort. Kongressen godkände inte den idén. Och Maria Wetterstrand valdes till ett av språkrören – hon hade aldrig ställt upp om det handlat om att bli vald till ensam partiledare. Det hade för övrigt inte jag heller gjort. Maria fick förtroendesiffror som var högre än vad nästan alla partiledare kom upp till. Trots att det knappast var så att hennes språkrörskollega Peter Eriksson inte tog plats i sin roll.

Problemet för Miljöpartiet är att strategin under så många år varit att språkrören skulle vara språkrör för en socialdemokratiskt ledd regering. Oviljan att hålla två bollar i luften – dels regeringsmedverkan med kompromisser, dels opinionsbildning för det partiet egentligen vill – har varit förödande. Grundlagen tillåter sedan många år tillbaka att statsråd inte behöver ställa sig bakom regeringsbeslut utan tvärtom har rätt att torgföra vad de själva står för. Varför läser ingen grundlagen?

Det finns flera generationer, och mängder med inflyttade, som aldrig hört ett grönt språkrör berätta vad grön ideologisk politik är och hur den hänger ihop.

Det är hög tid för nystart. Kanske rent av omstart. Dribbla inte bort detta genom att surra om att allt blivit bättre med partiledare.