Första gången jag ledde en facklig förhandling på allvar – det var 70-talet – ställdes jag inför frågan: Var går gränsen för det meningslösa?

Den frågan uppkom med jämna mellanrum också vid förhandlingar långt senare, då jag hade politiska uppdrag. Och – vilket är kärnan i det här inlägget – på en kafferast då jag satt med i krigsdelegationen (vilket är en sorts miniriksdag som ska fungera om det blir krig).

Vad går gränsen för det meningslösa? Frågan uppkom förmodligen också när de olika partierna tog ställning till huruvida Sverige skulle skicka vapen till Ukraina. Rent spontant, med tanke på det ryska agerandet, var kanske svaret självklart för de flesta. Förmodligen – i vart fall hoppas jag det – hade alla ändå tänkt på frågan: Var går gränsen för det meningslösa?

Hur man än vänder och vrider på det så kan det ju tyckas vara meningslöst att skicka in fler vapen i ett krig som man ändå tror är förlorat eftersom motståndaren har helt andra militära tillgångar att sätta in. Besluten om att skicka vapen – från Sverige men så mycket mer från andra länder – togs också vid en tidpunkt då nästan alla var överens om att kriget inte kan vinnas. Bara förlängas. Med än fler döda, än fler lemlästade, än fler föräldralösa barn, än mer än mer förstört, än mer förgiftade vattendrag, än fler döda djur och än mer ökande utsläpp av koldioxid.

Vinnare utan framtid

I det perspektivet – när de ansåg att kriget inte kunde vinnas utan bara förlängas med några veckor – kan beslutet att skicka vapen förstås ses som cyniskt, kortsiktigt och rent av korkat. Så ställde man då inte frågan: Vad går gränsen till det meningslösa?

Jo, det gjorde man. Och det gör man fortfarande i alla de länder där diskussion om stöd diskuteras. Det är därför grannländerna inte skickar soldater. Det är därför kampen för det som går under begreppet demokrati har en gräns eftersom överskridande av den gränsen är meningslös. Överskridande skulle nämligen direkt kunna leda till det som vi européer betecknar som världskrig. Vi som anser att Ryssland måste fås att backa skulle mycket väl kunna gå ut som vinnare. Men vinnare utan framtid. De länder som står på Ukrainas sida har skyhögt mer vapenmakt än Ryssland. Mer flyg, mer flotta, mer robotar, mer ammunition och ungefär lika mycket kärnvapen. Men att försvara demokratin genom att slå ut stora delar av Europa anser vi vara meningslöst. Tack och lov.

Så att våga ställa frågan ”Är det meningsfullt eller meningslöst att tillföra mer vapen i kriget mellan Ryssland och Ukraina” är relevant. På samma sätt som vi ställt frågan om det är meningsfullt eller inte att på allvar försöka vinna kriget genom att skicka soldater och stridsflyg med egna piloter till Ukrainas stöd. Därför blir det mediala hånet mot tövandet inom Vänsterpartiet ganska torftigt. Torftigt vore det också om inte debatten fördes i Miljöpartiets ledning. Jag vet inte om så skedde. Rötterna till fredsrörelsen skars ju av för länge sedan, till sorg för många medlemmar och sympatisörer som därmed känner sig vilsna.

Egentligen vet vi ju först när detta helvetiska krig – ett bland alla andra helvetiska krig men med kärnvapen som uttalat hot – är slut om det var meningsfullt eller bara förödande att forsla in fler vapen i konflikten. Rent mentalt lär det kännas bra för de flesta av oss ”att vi ändå ställde upp” – och då lär, om ett antal år, frågan uppkomma om det var för vår egen självbilds skull vi ställde upp, om vi ville se oss som goda som tog kamp för demokratin. I vart fall lite lagom, som påhejande publik och som vapenleverantör. Eller också visar det sig att allt det där vi kastade in i brasan – även den lilla leveransen av gamla pansarskott från Sverige – bidrog till att Goliat formellt förlorade mot David.

Miljoner tysta människor

Det meningslösa och det meningsfulla. Det som synes vara gott kan leda till det onda. På kafferasten på ett möte med krigsdelegationen – det var drygt 20 år sedan – samtalades om just den frågan. Men den togs aldrig upp formellt. För det skulle medföra ett samtal om det förbjudna, nämligen det där lite larviga mantrat:  ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.”

Vi vet alla att det påståendet i sig är falskt.  Precis som det är falskt när vi i EU berättar för oss själva att vi står upp helhjärtat för Ukraina. Vi står upp så pass att vi anser det vara meningsfullt och bra för vår egen självbild – men vi gör inte allt vi kan, därför att det vore meningslöst. Att medskapa en förödd kontinent är meningslöst.

Då uppkommer en annan fråga, kanske mer av filosofisk art: Vad hade hänt om de ryska stridsvagnarna mötts av miljoner människor på gatorna, alldeles tysta människor, som stått och suttit i vägen? Om vi i inom EU vapenlöst tagit oss till Ukraina och tillsammans ställt oss i vägen. Naivt kan tyckas. Och kanske är det naivt. För det krävs mod av ett helt annat slag än den sort som krävs för att med hjälp av adrenalin riskera livet med vapen i hand. Alla som deltar i kriget med vapen i hand gör det inte frivilligt, på båda sidor handlar det om fängslande. Det är därför det är förbjudet för män att lämna Ukraina och straffet för den som lämnar sin ryska stridsvagn för att åka hem får ett skott i nacken. Hantverket för fosterlandets existens och ära eller för despoters sjuka drömmar innebär för många hantverk utförs som vore det i fängelse. De som vill något annat än krig har inte mycket att välja på. Vilket är helt enligt krigets logik.

Krigskultur i fredstid

Hanne Kjöller ställde frågan i DN: ”Vem skulle du vilja vara om det var ditt land som invaderades?” Det var en brinnande argumentation för den militära logiken, kampen, att slåss för sitt land. Hon gör det enkelt för sig. För svaret på frågan om vem man vill vara är inte så enkel – vill jag vara hjälten som räddade landet med som bidrog till en kontinents kollaps? Vill jag vara hjälten som spränger en stridsvagn eller vill jag vara den som ställer mig framför den med blottat bröst? För Kjöller är svaret givet: spräng och skjut. Jag är inte säker på att hennes svar är det bästa.

Dessvärre är jag inte säker på att jag hade frånsagt mig vapen och ställt mig framför en stridsvagn med blottat bröst. Kanske hade adrenalinpåslag av en annan sort gjort mig till en av dem som varit så förbannad på de som kommit rullande med sina förbannade stridsvagnar att jag åtminstone fått några fiender, hur oskyldiga de än som individer än är, med mig i döden. Det är väl ett av alla dilemman. Med att vara människa. Som matas med krigskultur även i fredstid.

Den där krigskulturen gör oss till sämre människor än vi borde vara. Får oss att hetsa fram korta tankar snarare än långa tankar.

Myten om vad som är mod

Vi får hoppas att allt det vi gör genom våra politikers beslut visar sig vara inom någon sorts grotesk ram för det som till slut kan betraktas som meningsfullt. Jag är dock inte säker på att så blir fallet. Kanske är vi alla mer eller mindre offer för myten om vad som är mod.

Inte blir det bättre för att krigskultur går hand i hand med girighet och vinstmaximering … När rysk olja flödat in också i Sverige, när asfalten till våra motorvägar har rysk olja som ingrediens, när kärnkraftverk drivs av rysk uran så beror det inte på annat än idén om att billigast vinner oavsett som det göder en regim man försökt sätta åt utan att själv drabbas.

För övrigt hade Elin Wägner helt rätt i följande som hon skrev i Väckarklocka: ”Det finns en rad vägande skäl som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka …”