– Moder jord är upprörd över alla skador vi åsamkar henne, säger Hilda Roca.

Hon tillhör ursprungsbefolkningen och bor i regionen Cuzco i Anderna, där hon försörjer sig som jordbrukare. Med tiden har dock klimatförändringarnas effekter i allt högre grad blivit tydliga för henne och de andra i hennes hemort, som är belägen drygt tre tusen meter över havet.

Hilda Roca säger till IPS att om världens kvinnor hade haft lika mycket makt som männen så hade klimatpolitiken förmodligen sett helt annorlunda ut.
Ana Güezmes är chef för avdelningen för jämställdhetsfrågor vid FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, Eclac. Hon understryker att klimatkrisen är djupt sammankopplad med rättvisefrågor:

– Det gäller i synnerhet orättvisorna mellan könen – som kommer till uttryck genom den orättvisa fördelningen av makt, resurser och arbetsfördelningen mellan män och kvinnor, säger Ana Güezmes till IPS.

Kvinnor sämre tillgång till resurser

Klimatorättvisorna har enligt henne ett kvinnligt ansikte i Latinamerika. Kvinnor är överrepresenterade bland låginkomsttagarna – och de drabbas i högre utsträckning av klimatförändringarnas effekter på grund av att de har en sämre tillgång till resurser.

Statistik från Eclac visar att andelen svårt fattiga i regionen ökade något mellan 2020 och 2021 – och att strax under 14 procent av invånarna nu beräknas leva i extrem fattigdom. Inom åldersgruppen mellan 25 och 59 år är andelen kvinnor som lever i extrem fattigdom särskilt stor i förhållande till männen.

Fattigdomen är särskilt utbredd bland urfolken och befolkningarna på landsbygden – som i högre grad är beroende av naturens resurser för sin försörjning.

I samband med en regional kvinnokonferens som nyligen anordnades av Eclac antogs en deklaration som slår fast att regionens flickor och kvinnor är särskilt sårbara för klimatförändringarnas effekter. Det är i första hand kvinnorna som ansvarar för att se till att familjerna har mat, som hämtar vatten och ved och som sköter om grönsaksodlingar och boskap.

Av dessa skäl, menar Ana Güezmes, måste de insatser som nu genomförs i spåren av pandemin vara inriktade både på hållbarhet och jämställdhet.
Aktivisten Lilian Celiberti från Uruguay är grundare av organisationerna Cotidiano Mujer och Colectivo Dafnias.

Omodern modell

Hon säger till IPS att regionens regeringar redan har de verktyg som krävs för att genomföra satsningar på ökad jämställdhet och en mer hållbar utveckling. Men enligt henne är problemet de ekonomiska intressen som fortfarande vill satsa på en modell som bygger på ett ohållbart utnyttjande av naturresurserna.

Ana Güezmes menar samtidigt att de sociala rörelser i regionen som leds av unga kvinnor har lyckats sätta ljuset på många orättvisor och missförhållanden.

– Unga kvinnor har visat hur ohållbar den nuvarande utvecklingen är och vilka direkta effekter detta har för deras försörjningsmöjligheter, marker och befolkningar.

Hon lyfter fram de feministiska grupper som kräver en omfördelning av makt och resurser – samt ett slut på våldet. Samtidigt betonar hon att klimatkrisen måste hanteras snabbt – genom satsningar som kombinerar arbetet för jämställdhet med klimatåtgärder.

Hilda Roca i Anderna har, liksom många andra i regionen, gått över till ekologiska jordbruksmetoder. Och hon betonar att urfolkens röster och kunskaper måste få ett större utrymme.

– Vi har många idéer och förslag som skulle förbättra både klimatet och vår egen livssituation – och som behöver tas på allvar, säger hon.

Effekterna av coronapandemin har också varit särskilt svåra för regionens kvinnor. Många miljontals latinamerikaner förlorade sin försörjning i samband med pandemin och i lägre grad än männen har kvinnorna lyckats återfå sina arbeten. 

Corona drabbade kvinnor hårdare

Siffror från det regionala kontoret inom FN:s arbetsorganisation, ILO, visar tydligt hur coronakrisen i högre grad har drabbat kvinnorna. Av alla de manliga arbetstillfällen som gick förlorade under pandemins första månader beräknas 25,5 miljoner jobb nu ha återskapats. Detta samtidigt som 4 miljoner av de 23,6 miljoner arbeten som tidigare innehades av kvinnor fortfarande saknas.

– Orsaken är de strukturella problemen på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Män och kvinnor har olika positioner på den formella arbetsmarknaden på grund av den patriarkala ordningen, säger den peruanska sociologen Karim Flores, som är expert på jämställdhetsfrågor och arbetsliv, till IPS.

Hon betonar att allt fler kvinnor under de senaste decennierna har tagit plats på den officiella arbetsmarknaden. Men trots det har löneskillnaderna mellan könen bestått, samtidigt som kvinnor har svårare att nå högre positioner och i högre grad erbjuds osäkra anställningsformer.

– Redan innan pandemin var dessutom arbetslösheten högre bland kvinnor än män, och de strukturella problemen med hur man ska hantera familj och arbetsliv finns kvar, säger Karim Flores.

Karim Flores säger att det som skulle behövas nu är riktade satsningar för att skapa en mer jämställd arbetsmarknad med hyggliga arbetsvillkor.

Världens mest ojämlika region

Latinamerika anses vara världens mest ojämlika region, och det gäller även inom yrkeslivet. Hon menar att det som krävs är arbetsplatser som inte tillåter någon form av diskriminering och respekterar de anställdas rättigheter, inklusive rätten att organisera sig fackligt.

Hon påpekar att ungdomsarbetslösheten också har förblivit hög. I regionen ligger den nu på i genomsnitt dryga 21 procent, vilket är tre procentenheter högre än innan pandemin.

Karim Flores säger att ett av de stora problemen är de hinder som drabbar högutbildade kvinnor och andra kvinnor som vill ta nya steg i karriären. I synnerhet unga kvinnor förväntas enligt henne nöja sig med sämre arbetsvillkor, bara för att de är unga.