Sedan lite drygt ett halvår tillbaka har Sverige en ny migrationslag. En särskild parlamentarisk kommitté arbetade under mycken möda och stort besvär fram ett lagförslag med namnet en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik”. 

Uttrycket ”långsiktigt hållbar” är centralt för lagstiftningen. Det ska signalera rationalitet och förnuft. I själva verket är det en omskrivning för att det ska vara väldigt svårt att vara flykting i Sverige. 

Denna ”långsiktigt hållbara” migrationspolitik höll ungefär ett halvår. För det är inte denna lag som kommer användas när människor flyr från Ukraina. Vad som var långsiktigt hållbart när det gäller människor från Syrien och Afghanistan är tydligen inte alls hållbart när det gäller vita människor från Ukraina.

Istället aktiveras nu för första gången EU:s massflyktsdirektiv. Genom denna undantagslag får alla som flyr från Ukraina automatiskt ett temporärt uppehållstillstånd i EU. Det är förstås utmärkt att så sker. 

Men skälet till att det görs är inte särskilt smickrande. Sveriges och andra länders migrationslagar är numera så hårda att medborgarna troligen inte accepterat dem, om de tillämpats på de ukrainare vi nu ser fly hals över huvud.

Det är långt ifrån säkert att ukrainarna då erbjudits ett skydd med vår nya ”långsiktigt hållbara” lagstiftning. På sikt hade ukrainare från stridande Kyiv istället  kunnat hänvisas till en lugnare del av landet. Eller fått beslutet om utvisning uppskjutet och hamnat i det limbo många afghaner befunnit sig i. Om de väl fått uppehållstillstånd skulle det sedan gälla i maximalt 13 månader, med hårda krav för att kunna få ett permanent uppehållstillstånd. 

Läget kan sammanfattas kallt och kort. Den långsiktigt hållbara flyktingpolitiken klarar inte av sin mest grundläggande uppgift: att ta emot människor som flyr på ett rimligt sätt. Det är tur att EU nu tagit sig samman och använt sig av massflyktsdirektivet.

Men det säger något att medlemsländernas vanliga lagstiftningar inte klarar av att lösa kriser som uppstår. Det är just då de behövs som mest. 
Partierna har under veckan bytt fot i migrationspolitiken med en häpnadsväckande hastighet. De som slogs för en ännu hårdare lagstiftning, menar att detta är en unik situation. Som om krigsutbrott inte var huvudorsaken till att vi har en flyktingpolitik.

M och SD menar denna flyktingkris är annorlunda eftersom kriget är i Europa och ”det finns ett självklart moraliskt ansvar för närområdet”.  De nämnde  inte med en stavelse detta särskilda ansvar när de var med och utformade den nya migrationslagen i migrationskommittén, trots en stor mängd andra yttranden, förslag och reservationer.

Det går lätt att förstå varför. Det skulle vara svårt att motivera denna skillnad med några hållbara etiska och juridiska principer. Annat än den dunkla rasismens.

De som argumenterar för en så restriktiv flyktingpolitik som möjligt brukar ofta framställa sig som rationalitetens och logikens försvarare i flyktingfrågor. Inget kunde vara mer fel.

Samma personer har gått från att argumentera för öppna hjärtan när Syrienkriget dominerade valrörelsen 2014, till stängda gränser när samma flyktingar skulle integreras, till att nu vilja öppna hjärtan igen för flyktingar från Ukraina. Det är inte rationalitet.  Det är känslosås.

Detta får ödesdigra konsekvenser för flyktingpolitiken. Det fanns gott om verkligt rationella förslag till en långsiktig flyktingpolitik från erfarna organisationer som Röda korset, Svenska kyrkan och Rädda barnen. Denna kunskap valde migrationskommittén att bortse ifrån. Resultatet ser vi nu.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik måste vara human. Annars kommer det behövas nya undantag varje gång det blir en kris.