I gårdagens partiledardebatt var klimatforskaren Jimmie Åkesson i farten igen. Med stor självsäkerhet dömde han ut det svenska klimatarbetet som ett ”självplågeri” som inte spelar någon roll, eftersom Sverige bara står för ”en promille” av världens utsläpp.

Svenska utsläpp påverkar inte temperaturen i Indien, fortsatte professor Åkesson som har imponerande meriter som vetenskapsman i form av A-kurser på Lunds universitet och en karriär kliniskt ren på arbetserfarenhet utanför politiken. De svenskar som bemödade sig med att se debatten var nu alla på ofrivillig klimatkurs hos SD-ledaren.

Bloggaren Ivar Arpi stämde in på Twitter. ”Hur kan det vara en kontroversiell ståndpunkt att Sverige står för en försumbar del av världens utsläpp?” undrade han.

Resonemanget bygger på en minst sagt märklig logik. Vi resonerar inte på detta sätt i andra frågor. Den som röstar i riksdagsvalet står för en försumbar del av rösterna. Stjäl du på Ica snor du en helt försumbar del av koncernens intäkter. Betalar du skatt är det bara en liten promille av statsbudgeten. 

Men de flesta av oss går och röstar, stjäl inte i mataffären och betalar snällt vår skatt, trots att vårt eget bidrag förstås är försumbart i det stora hela. Det är ju vad det innebär att vara ett samhälle.

Med samma logik som Jimmie Åkesson uppvisade i partiledardebatten borde han inte uppmana väljarna att rösta på hans parti. Ivar Arpi borde inte heller skriva några blogginlägg. Det vore ju ett helt försumbart bidrag till SD:s röstandel och världens samlade opinsionbildning. 

Dessa högerherrars logik är helt enkelt: skit i allt. Det spelar ändå ingen roll.

Om inte Jimmie Åkesson var professor i klimatvetenskap hade han kunnat bli det i filosofi. Nihilism kallas det visst. 

Men det är inte bara där resonemanget brister. För forskare har nämligen brutit ner vad som verkligen vore Sveriges rättvisa bidrag till klimatomställningen, med hänsyn tagit till befolkningsstorlek och våra tidigare utsläpp. För att nå tvågradersmålet i Parisavtalet finns en budget över hur mycket koldioxid världen kan släppa ut innan målet sannolikt inte längre går att nå. Utifrån det kan man sedan räkna ut vad som är Sveriges andel av budgeten.

Hur det går för Sverige? Katastrofalt dåligt. För att Sverige ska ha en chans att nå sin rättvisa andel av världens utsläpp måste dom minska med cirka 20 procent per år.* Klimatminister Annika Strandhäll har redan sagt att det vore orealistiskt att Sverige ska lyckas göra sin del.

Detsamma gäller resursförbrukningen. Om alla förbrukade lika mycket resurser som svenskarna hade vi behövt fyra jordklot. Räknar vi utifrån total miljöbelastning från konsumtion från en genomsnittlig medborgare  – det så kallat ekologiska fotavtrycket – hamnar Sverige bland de femton länder med högst avtryck i världen. Den genomsnittlige kinesen har ett väsentligt lägre avtryck. Räknar vi utsläpp per person är inte heller de svenska utsläppen försumbara. Våra utsläpp per capita är ungefär dubbelt så höga som till exempel Indiens. 

Det är inte rimligt att Sverige pekar finger åt andra, innan vi gjort tillräckligt själva.

Är man bekymrad över Sveriges oansenliga bidrag finns det dessutom mycket som Jimmie Åkesson kunde göra. Sverige kan åstadkomma betydande insatser för klimatet i absoluta tal, genom att spara mer av vår skog och använda som kolsänka. Men SD vill förstås inte detta. 
Åkesson har helt enkelt fel hur man än räknar. 

Ja, om han inte är nihilist förstås. Men även en nihilist måste vara konsekvent. Man får då hoppas att sverigedemokrater tar sin partiledare på orden och stannar hemma i riksdagsvalet. Det spelar ju ändå ingen roll. 

* Detta utgår från en 50-procentig chans att nå tvågradersmålet. Knappast den typen av odds vi hade gillar i andra sammanhang.