Storbritannien kommer inom kort skicka en grupp papperslösa flyktingar till Rwanda, i en kontroversiell uppgörelse mellan länderna, där Storbritannien betalar Rwanda 1,5 miljarder kronor för att ta hand om deras ”flyktingproblem.” Detta är ingen ny idé, Danmark har länge undersökt möjligheten att förflytta oönskade människor till en kontinent vi älskar att exploatera, Australien har under ett decennium skickat flyktingar till Stillahavsöar medan de behandlar deras ansökan.

Under förevändningen att krossa människosmugglingen och samtidigt stävja migrationsströmmar exporteras helt enkelt ett helt samhällsproblem på ett annat land. Och vilket land sen, Rwanda som med sin inte alltför avlägsna historia av folkmord, instabilitet och fattigdom är knappast bättre utrustade att inhysa flyktingar och ge dom en chans till ett värdigt liv.

Men är det något som är tydligt i dagens debatt om flyktingar är det att flyktingars och tillika människors rätt till en värdig existens inte är målet, flyktingars icke-existens är det som eftersträvas. Vad som är känt om flyktingläger i Rwanda är att få tar sig därifrån, de är mer som fångar som staten nu kan tjäna pengar på, ungefär som nationalistiska populister kan tjäna storkovan på flyktingboende i Sverige. Människoavfall har blivit en industri, var det inte människohandel de ville stävja?

Väl värt att notera i sammanhanget är att det är skillnad på flyktingar och flyktingar. Välkomnandet ukrainska flyktingar har fått i hela Europa står i bjärt kontrast mot det hårda tonfallet som ska få desperata människor från fel länder att våga fly för sina liv. Storbritanniens regering har slagit ifrån sig kritiken om att förslaget verkar rikta sig till en viss sorts människor med att ukrainska flyktingar mycket väl kan skickas till Rwanda, men det är inte lika troligt att de skulle betala en människosmugglare och sätta sig i en båt till Storbritannien. I det uttalandet framhävs vilka som ska straffas för sin livssituation, de som inte har möjligheten att fly sitt land på laglig väg, de som kommer från utanför Europa och vill in.

Visst sänder de en tydlig signal; rasismen lever. Storbritannien, västvärldens ivriga förespråkare sätter tonen för ett framtida liv i Europa, där vi aldrig behöver se konsekvenserna av de katastrofer vi till störst del är ansvariga för. Där vi kan barrikadera oss innanför väl förslutna gränser och måna om våra egna traditioner, likriktade utseenden och kultur. Självfallet medan vi samtidigt åtnjuter allehanda rikedomar från resten av världen som når oss i ett aldrig sinande flöde. Medan stormarna, översvämningarna, torkan och krigen når oss allra sist.

Det finns alltid fattigare länder att lämpa över sina problem på. De konservativa måste bli tårögda, SD jublar och Danmark tar efter och fortskrider med sina planer att göra samma sak. Är vi inte uppmärksamma är det snart vi som skickar de vi människor vi dömer som oönskade till ett av världens fattigaste länder, och fortsätter med våra liv som en liten men inte betydelselös kugge i imperialismens maskineri.