Förnekelse – Acceptera avgrunden

Energifrågan

Många av de avancerade teknikerna kan se bra ut på papper men vid en närmare skärskådning räcker de inte till eller orsakar andra konsekvenser som vi inte kan se omfattningen på. De få nya kärnkraftverk som byggts i Europa de senaste decennierna dras ofta med omfattande förseningar och skenande kostnader. (Fotnot 27) Dessutom är brytningen av uran ett stort problem i sig, både vad gäller arbetsförhållanden och ur utsläppsynvinkel. Det skulle fjärde generationens kärnkraftverk kunna få bukt med genom större återanvändning och betydligt kortare slutförvaringstid. Men idag fungerar de mest på papper och det är troligt att inga kommer att bli klara innan 2030. Det vore dumt att stänga de fungerande kärnkraftverk som finns, men det är inte realistiskt att tro att kärnkraft skulle kunna ersätta fossila bränslen. Det finns också stora risker med kärnkraftverk i ett kollapsat samhälle. Dessutom skulle det inte finnas tillräckligt med människor som faktiskt kan bygga kärnkraftverk för att snabbt ersätta fossila bränslen. I teorin kanske det skulle gå att starta utbildningar och omfattande arbete med att försöka starta nya kärnkraftverk, men om vi inte samtidigt skulle minska alla utsläpp skulle det ändå leda till katastrofer. Kärnkraften är att sätta förhoppningar till teknik som knappt finns eller fungerar idag. Men det passar så bra in i hur vi ser på problemen i dagens samhälle. Du mår dåligt – ta ett piller. Det är ett samhälle av symptomlindring, inte ett samhälle där vi tar tag i de grundläggande problemen. En civilisation som bara vill lägga till istället för att ta bort.

De ”förnybara” källorna har större möjlighet att utvecklas, men att göra det i den omfattning som skulle krävas för att ersätta fossila bränslen går inte. Särskilt inte om vi tänker oss att ha framtida tillväxt. Att bygga exempelvis vindkraftverk eller solpaneler leder också till ökade utsläpp. Förnybara energikällor har som sagt förhållandevis låg energiavkastning. Alla förnybara energikällor (utöver vattenkraft) har en förhållandevis låg EROEI men har potential att utvecklas. För att de ska ge en positiv effekt måste fossila bränslen bort och nya bränslen ersätta. Som det ser ut nu ökar bägge globalt.

Biobränslen har andra problem. De konkurrerar med skog som behöver stå kvar för att till exempel suga upp koldioxid och med matodlingar som vi kommer att behöva när vi inte har ett storskaligt jordbruk som drivs av fossil energi. Att använda biomassa för att fasa ut fossila bränslen skulle kräva 1,6 miljarder hektar ny skog (vilket är som fem Indien eller som mer än all jordbruksmark på planeten idag). Att använda skog som bränsle är förnybart, men på en tidsperiod på runt 70 år. Det skulle kunna fungera om det inte var så att vi måste minska utsläppen nu. Om läget inte vore så akut.

Vi kan leka med idén att bygga en ny liten stad helt på förnybar energi. Att cementen till vägar och hus ska vara tillverkad utan fossil energi, att bilarna som ska köra där också ska vara producerade fossilfritt och drivas av el. Maten som ska ätas av invånarna behöver också produceras utifrån samma grundidé. Det skulle ge en bild av vad som fungerar och vad som behöver tänkas om inför framtiden. Det är svårt att tänka sig att det skulle kunna gå, och det är ett av problemen som finns. Eftersom det verkar för svårt vill ingen göra det. Vi är låsta i ett sätt att se på hur världen ska fungera. Det är också föga sannolikt att någon ledande politiker vill ta den typen av ledarskap, även om det teoretiskt skulle kunna gå.

Det är möjligt att det skulle kunna vara bra att satsa mycket på de här teknikerna eftersom koldioxidfrågan är så brådskande (vilket i och för sig också artdöden eller ekosystemkollapserna är). Det kanske kommer något nytt smart som revolutionerar tekniken. Men det är inget vi kan utgå från. Risken är att det bara bygger in oss djupare i ett system som inte fungerar i längden. En hjärntumör som hanteras med allt högre doser morfin. Vi måste inse att lösningen aldrig kan vara något som inte finns idag. Det vi måste fokusera på är att minska konsumtionen av allt materiellt. Rapporten Decoupling debunked – Evidence and arguments against green growth as a sole strategy for sustainability från 2019 slår fast att det inte går att ställa om till det som kallas för ”grön tillväxt”. Det finns ingen empiri som stödjer att det skulle gå idag. Ekonomisk tillväxt är hopplöst ihopkopplat med konsumtion vilket leder till utarmning av naturresurser och ökade utsläpp av växthusgaser.

Teknikoptimister ser ofta sig själva som progressiva. De har en bild av framtiden som ljus eftersom de tror att vi kommer på ett sätt att lösa de många problem vi står inför. Men frågan är om de egentligen inte är konservativa eftersom de faktiskt tror att vi lever i ett fungerande nu. Utgångspunkten är inte att vi lever i en värld med begränsade resurser utan i en värld av oändliga möjligheter till utveckling. Den ideologiska klyftan mellan upplysningstankens förespråkare och de som tror att vi likt Ikaros förlorat vingarna och störtar mot havet handlar om små- och storskalighet. Om skiljelinjen mellan det lokala och storskalig planering för ökad effektivitet, mellan nedväxt och fortsatt ökad tillväxt. År 2015 utkom An ecomodernist manifesto. De 17 författarna som består av ”akademiker, vetenskapsmän, förkämpar och medborgare” menar att ”… kunskap och teknologi som används med klokhet kan ge oss en bra, eller till och med fantastisk, antropocen. En bra antropocen förutsätter att mänskligheten använder sin växande sociala, ekonomiska och teknologiska styrka till att förbättra människors livsvillkor, stabilisera klimatet och skydda naturen”. Deras tilltro till fortsatta framsteg är svårslaget optimistisk med svepande citat som ”I den mån det finns fasta fysiska gränser för mänsklig konsumtion är de så teoretiska att de saknar praktisk betydelse”. De verkar ha börjat se trender om att överutnyttjandet har börjat minska och att det kommer bli bra i slutändan. De blundar inte för att situationen är dålig nu, men vägrar gå med på att det inte går att fortsätta gasa. Att en ökande befolkning med ökande krav på levnadsstandard är möjligt på en ändlig plats. I manifestet sätter de såklart också sitt hopp till teknik som inte finns – nästa generations solceller och framförallt kärnkraft. ”I det långa loppet representerar nästa generation solenergi, avancerad kärnklyvning och kärnfusion de troligaste vägarna mot de sammanslagna målen om klimatstabilisering och radikal frikoppling av människan från naturen.” När jag läser texten börjar jag tänka på ett klassiskt Youtubeklipp där gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen pratar om rådet ”Less is more” som han fick någon gång. Påtagligt upprörd svarar han:

”How can less be more? It’s impossible. More is more!”

Det är som att tanken på att vi måste ge upp saker är omöjlig. Som att leva över våra tillgångar över lång tid inte skulle få konsekvenser.

Vi är vana att se vad naturen ger som en evig resurs. En passiv depå av möjligheter. Vi har haft kapacitet att kontrollera den. Några av de tydligaste exemplen på det kommer från forna Sovjet som ville vända floders riktning eller skingra regnmoln på första maj. Men ju mer vi försöker betvinga naturen desto mer gör den motstånd. Vi behöver inte, som de mer extrema Gaiafilosoferna, tro att naturen har medvetande eller har någon vilja i sig. Men antropocen som geologisk epok för med sig att vi kommer att se allt större naturkatastrofer. Som i aikido leder kraftigare attacker till hårdare fall. Och så länge våra lösningar är mer teknik och större påverkan kommer vi få större och mer oförutsägbara svar.

De framsteg vi kunnat se under framförallt 1900-talet har drivits av att vi inte riktigt nått de begräsningar som finns. Men nu ser vi mer och mer hur vi börjar nå taket på flera viktiga resurser. Rapporten Tillväxtens gränser publicerades 1972 och förutspådde flera av de tak vi håller på att slå i. Den sammanställdes av forskare som körde in siffror i en dator för att förutsäga befolkningsmängd, industriproduktion, naturtillgångar, jordbruksproduktion och miljöförstöring. Målet med rapporten var inte att ge exakta förutsägelser utan att varna för att fortsätta sträva efter ökad tillväxt då det skulle leda till någon form av kollaps i en inte allt för avlägsen framtid. Rapporten står sig relativt bra fortfarande. Den verkar stämma på många punkter. Även om det är lite för tidigt att säga. En del punkter som oljetoppen kunde kullkastas av att tekniken för att utvinna oljesand, djuphavsolja och skifferolja i USA blev bättre. Det gjorde det ekonomiskt lönsamt och därigenom politiskt möjligt trots de enorma lokala miljöproblem som det orsakar. Varningen för den ändlösa tillväxten har funnits länge, men de globala ekonomiska och politiska systemen (oavsett om de kallat sig kommunistiska eller liberala) har fortsatt gasa framåt mot vägs ände.

I samma anda skriver forskare från Stockholm Resilience Center med Johan Rockström i spetsen om de planetära gränser vi överskrider. Konceptet ”Planetens hållbara gränser” introducerades i en publikation från 2009. Forskarna identifierar nio globala processer som drivs på av mänsklig aktivitet och som påverkar hela jordsystemets stabilitet och samspelet mellan mark, hav, atmosfär och biologisk mångfald, det vill säga förutsättningarna för livet på jorden som vi känner det. De nio förändringsprocesserna eller miljöproblemen har alla ett gränsvärde, och när en sådan gräns överskrids kan det leda till enorma tröskeleffekter. De gränser som redan är överskridna är förlust av biodiversitet (vi lever mitt i den sjätte stora massutrotningen där en stor del av alla arter på jorden dör ut), klimatförändringar och kvävecykeln. Ibland anges också landanvändningen som överskriden även om det är omstritt. Några av gränserna är globala till sin karaktär: havsförsurningen, uttunningen av ozonskiktet och klimatförändringar. Andra är långsammare och drabbar regionalt eller lokalt: färskvattenanvändning, markanvändning, biologisk mångfald samt störningar i de globala kväve- och fosforcyklerna. Det tredje klustret av gränser är svårare att kvantifiera mål för. Det handlar om luftföroreningar (orsakade av aerosoler som sot, svavel, nitrater och andra partiklar) och en mängd olika sorters miljögifter. Eftersom det finns så många olika källor till dessa är det problematiskt att säga hur mycket systemet egentligen tål.

Jag tänker på ett citat från Kommunistiska manifestet:

”Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat.”

I den borgerliga socialismen lyser konflikterna och kampen för intressen med sin frånvaro. På samma sätt bortser många från den ändliga världen. Vi vill behålla allt materiellt som det är, men bara schysst producerat, hållbart och ekologiskt. Problemet är att det inte är möjligt utan utsugning av människor, exploatering av miljön och med fruktansvärda konsekvenser för klimatet.

Vi har förlorat våra vingar. Vi kom för nära solen. Vi störtar mot havet. Kan vi hindra att vi krossas av vattnets ytspänning?

När Frankenstein arbetade med sitt Monster, med att skapa liv och lösa en av vetenskapens stora frågor, blev han allt mer främmande för annat mänskligt. I berättelsen finns en inbyggd kritik av vetenskapsidealen. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson uttrycker det fint i sin bok Mansmyter: James Bond, Don Juan, Tarzan och de andra grabbarna: ”Men denna konstruktion av monstret är samtidigt en dekonstruktion av det spontana livet: konstruktören blir allt mer omänsklig.” Berättelsen om Frankenstein handlar om de olika stegen i ett omänskliggörande och formar sig därvid till en kritik av den moderna vetenskapen. Victors arbete är den ultimata separationen där döda lemmar förtingligas och tas ur sitt sammanhang för att sättas ihop till något nytt. Vetenskapen är kronan i det moderna projektet, ett projekt som vill visa att allt kan förklaras och därmed också lösas. En utopi om en rationell värld där varje problem som uppstår i dess kölvatten kan tyglas och tämjas. Men frågan är om en värld där känslor är signaler i hjärnor och det spontana och lekfulla behöver förklaras och kopplas ihop med nytta är en värld vi vill leva i?

Tillbaka till förnekelsen. För egen del har själva kunskapen om problemen vi står inför inte fått mig att agera särskilt mycket. Vad kan jag begära av andra som jag inte begär av mig själv? Min familj bor i lägenhet i en närförort i Stockholm, kanske en av de sämsta platserna i Sverige för att möta många av framtidens kriser. (Fotnot 28) Så frågan är hur mycket jag själv förnekar. Jag tror det är mycket. Men utifrån mina förutsättningar försöker jag. Köper inte så mycket grejer (kanske mest för att jag är snål). Odlar lite i pallkragar. Känner folk i närområdet och försöker i alla fall då och då engagera mig, gå på demonstrationer, delta i studiecirklar. Men inte tillräckligt. Jag brukar inte försöka räkna ut mitt ekologiska fotavtryck eftersom jag vet att det ändå inte är på en rimlig nivå (trots att jag är vegan (fotnot 29) och inte flyger). Fotavtrycket handlar om att individualisera ansvar och kan i bästa fall visa att hur vi än gör lever vi över våra tillgångar i dagens system. (Fotnot 30) Jag accepterar på ett sätt att det är så, och att jag inte ensam kan göra något åt det. I Kim Stanley Robinsons tegelsten The ministry for the future sätter Frank May, en av huvudpersonerna, lappar på badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama. På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. Vara en förändringskraft samtidigt som vi är en del av problemet.

Så om du har accepterat vad vi står inför. Om du tittat in i Nietzsches avgrund och avgrunden speglat din blick tillbaka, vad kan du, vad kan vi, göra? Jo, vi kan – och vi måste – förbereda oss på en instabil framtid.

Ordfront förlag 2022