Allting spelar roll. Tyvärr så är det inte mycket mindre komplext än så. Detta är värt att minnas både i dagar som denna när det debatteras om “motivet” (i singular) bakom det senaste våldsdådet, liksom om vi på allvar vill komma tillrätta med utbredd psykisk ohälsa.

Att slå fast ett tydligt motiv är viktigt i en brottsutredning där det till exempel ska avgöras om ett brott ska klassas som terrorbrott. Motiv är också avgörande för att avgöra om någon skall ställas inför rätta för dråp eller överlagt mord. Men motiv är inte samma sak som orsak. Tyvärr liknar dock det offentliga samtalet i takt med hårdare klimat alltmer ett rättegångsklimat, där möjliga motiv är det som debatteras mest. Samtidigt verkar intresset för bakgrunden till mordet på psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli ha svalnat så fort det framkom att gärningsmannen led av psykisk ohälsa, detta trots att han i förhör anger att attacken var riktad inte bara mot den svenska psykiatrin och samhället i stort utan att även andra tilltänkta måltavlor fanns.

Orsaker ska inte jämställas med motiv. Det finns gott om företeelser och handlingar, människor och gemenskaper, som har en påverkanskraft, det vill säga en orsaksverkan, utan att de för den sakens skull är avgörande för en brottsmålsutredning.

Psykisk ohälsa är varken ett motiv eller en orsak till ett våldsdåd. I allvarligare fall kan det vara relevant att veta om det rör sig om bristande verklighetsuppfattning eller andra skäl som gör att en person inte kan dömas till fängelse (utan till tvångsvård som blir tidsobegränsad och i vissa fall längre). Psykisk ohälsa kan också tas hänsyn till för riskbedömningar. Vissa typer av psykisk ohälsa, som vid självskadebeteenden, ätstörningar, perfektionism och utmattning, ger troligen en minskad korrelation med utåtriktat våld. Andra typer, som fobier, har sannolikt inget statistiskt samband alls med våld.

Men i kombination med missbruk ger psykisk ohälsa överlag statistiskt sett en ökad risk för våld. Detta beror såklart på att om psykisk ohälsa kommer med höga känslolägen, och i kombination med substanser som sätter känsloreglering ur spel, så är det större sannolikhet för personen att agera på känslorna. Engelska ordet e-motions speglar tydligare vad känslor handlar om, e-motions är det som sätter oss in motion. Extra höga känslolägen kan komma med psykisk ohälsa, eller som resultat av till exempel hopplösheten i att inte förmå eller få hjälp med att bryta den. Men vad du agerar på när du väl agerar, din världsbild och din människosyn, har inget med psykisk ohälsa att göra.

Manligt kön korrelerar starkt med våldsbrott. Att vara man är varken ett motiv eller en direkt orsak till våld, men det spelar roll.

Det finns så många av de saker som varken är motiv eller direkta orsaker, som vi skulle behöva dröja vid. Det finns orsaksvillkor också. Att marineras i en miljö där det är standard att slänga sig i snack om folkförrädare som ska hängas i lyktstolpar, där vapen blir ett gemensamt intresse och där många tränar sig i hantering av knivar och andra vapen, där utbyts förstås kunskaper som den har användning för som vid ett senare tillfälle funderar över sätt att komma undan med att knivmörda någon mitt i en folkmassa.

Känslan av tillhörighet i en grupp som erbjuder mening via våldsutövning har också sin plats i en bakgrundsbeskrivning. Att mannen som knivmördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan var insyltad i nazistiska miljöer och har skrivit krönikor som undertecknats av redaktionen för NMRs Nordfront, spelar roll. Inte allt av detta är relevant för en rättsprocess, men det spelar roll i det offentliga samtalet om hur det samhälle vi har nu faktiskt ser ut i alla sina delar och former.

Och om vi nu breddar samtalet från att handla om orsaker till en specifik gärning, till framåtriktade frågor, då blir det än mer viktigt att lämna idéer om enkla orsakssamband och tänka bredare. Inte minst gäller detta i samtal om hur vi vill forma vårt framtida samhälle och vad gäller frågor om hur vi förebygger psykiska ohälsa.

Var femte svensk lider av någon form av nedsatt psykiskt välbefinnande eller psykisk ohälsa. Det går aldrig att hitta en orsak till detta. Allting spelar roll. Upplevelser, gener, sociala kontexter och kultur. Det är bara det att vissa saker spelar ännu större roll än annat, för vad som stjälper och vad som hjälper, människan över kanten eller upp ur diket.

Ing-Marie Wieselgren spelade en stor roll. Inte bara för att hjälpa dem som fallit, utan också för att undanröja diken att falla i. Få människor visar ett så genomhjärtligt engagemang för de mest utsatta som Ing-Marie Wieselgren gjort. Få lägger som hon gjorde en så stor del av sitt liv i att använda de gemensamma organisationer och myndigheter vi för närvarande har till hands, för att försöka lösa, förändra, förbättra och förebygga. När det då är just hon som blir offer för det desperata men utstuderade tunnelseendets hämndlogik så är det lätt att tankarna smyger sig på med frågor om vad som är meningen och om något verkligen spelar roll. Och vi får åter påminna oss, om att det spelar roll. Att vi spelar roll, att alla spelar sin roll och att allting spelar roll.