Jag vill slå ett slag i tomma luften för de deprimerades årtionde – av alla deprimerande årtionden. Individuella, kollektiva och samhälleliga och till och med globala depressioner är inget nytt, men nu måste vi kanske enas om att depressionernas högkonjunktur är ett faktum och kanske blir detta 20-tal de deprimerades decennium, depressionernas magnum opus par preference, och med denna text vill jag höja min och andra deprimerades röst och belysa vikten av att värdesätta en riktigt god och förnuftig depression.

Det kan vara värt att njuta i detta nu, för i framtiden kommer de som orkar leva kunna säga att det var där, på 2020-talet, som det gick upp för en bredare mänsklighet att det gick kraftigt utför. Och det får vi vara med om. Det är liksom vår grej. Inte musiken eller klänningarna utan vetskapen om att nu går det utför. Det är lite speciellt också för att det finns just nu människor som föddes på det glada 20-talet med de episka frisyrerna, cigarrettmunstyckena och de roliga danserna som dör under det mest deprimerade 20-talet någonsin. Det kan vara värt att tänka på.

Att vara i en depression är magiskt. Vackra gråsvarta slöjor böljar fram och åter över tillvaron och för den deprimerade kan det vara svårt att definiera när depressionen kom och sia om ifall den någonsin försvinner.

Klarsynt och rationell

När jag nu firar medelålder har jag svårt att se en tid då jag inte varit deprimerad. I många decennier anpassade jag mig till den sociala konventionen att se framåt och tänka positivt men nu har jag blivit ett med depressionen och omfamnar den med glädje och inser att den gör mig klarsynt och rationell. Jag kan inte tänka mig ett bättre tillstånd att förstå vår samtid utifrån och depressionen har lösningen på allt.

Fem punkter om vad den här texten berör för typ av depression:

1. Jag utgår från en intellektuell depression där psykofarmaka bara ger samtliga biverkningar på bipacksedeln. Den här texten utgår från att kroppens olika belöningssystem fungerar drägligt.

2. Jag är inte suicidal. Inte sällan önskar jag dock att allt, mitt liv i synnerhet, bara skulle upphöra, som av en händelse, så att jag fick vila ut för evigt. Den typen av önskningar uppstår till exempel när vardagarna bara handlar om att oförtrutet slita in pengar till hushållet i väntan på basinkomst i ett land med en puritansk inställning till arbetslinjer och där den protestantiska etiken går kräftgång med med kapitalismens anda.

3. Det går utmärkt att skratta trots den här depressionen. Ricky Gervais serie Afterlife lockar till skratt, galghumor är alltid roligt och fåfänga, min och andras, är skrattbar. Att konstla fram skratt är viktigt, hur falskt de än klingar, för kroppen bryr sig inte och så går det att slå ihjäl ett par oxveckor på låtsas.

4. Den här depressionen är nykter och fri från alkohol och andra droger men kan innehålla djupa hjulspår av bondbakat snus och vedkokt fairtradekaffe. Deprimerade orsakar koldioxidutsläpp och klimatavtryck precis som alla andra.

5. Min depression hyllar naturen, ekosystemen ”vårt” universum och ”andras” parallella universum men föraktar mänskligheten på ett strukturellt plan. Det betyder att jag har gett upp hoppet om mänskligheten men inte slutar källsortera för det. Jag försöker köra minimalt med bil och handlar ekologiskt och drömmer om självhushåll.

Avveckla oss själva

Innan jag redovisar konklusionerna min depression värkt fram vill jag tacka Sveriges television som mellan 1983 och 1996 sände Ett med naturen. Programledaren Arne Weises röst lärde mig under den tiden att varje enskilt och samtidigt magiskt sammanlänkande ekosystem var helt perfekta.

Som jag minns det visade det sig också att varje ekosystem stod under hot och många system var redan satta ur spel på grund av en enskild hänsynslös vidrig art; Homo sapiens.

Det har inte blivit jättemycket bättre sedan 1996 och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till människor som tror att vi kan vända civilisationens förödande effekter på planeten. Det är kanske fint att sprida hopp om att ny teknologi och miljömedvetenhet kan bromsa och mildra skadorna vi åsamkat, men jag står fast rotad i uppfattningen att mänskligheten inte är förmögen till förnuft, sans och balans. Denna uppfattning leder förstås till den enda vettiga slutsatsen: Vi måste avveckla oss själva.

Och det är inte speciellt svårt. I korthet kan det gå till på följande vis. Vi måste med samförstånd, ömsesidighet och turtagande bestämma några saker tillsammans. För det första måste vi sluta låta oss ledas och styras av toxiska maskulina ledarskap som förespråkar krig och ständig tillväxt och som än i denna dag vill tillverka vapen. Vi behöver inga vapen. Vi måste avveckla alla industrier och vi måste räkna ut hur många generationer det krävs för att avetablera oss och inte låta föda fler barn till planeten från ett visst datum, detta kan ganska lätt ordnas med global vasektomi och kemisk kastration om så behövs. Under avvecklingen delar vi på existerande resurser och pratar med varandra som vuxna människor i en tid när det är otroligt lätt och smidigt att kommunicera.

Finner tröst

Vi i depression som redan kommit fram till detta och det finns många som kan, mycket bättre än jag, formulera denna krassa realitet borde gå samman och proklamera något slags manifest. Kruxet är förstås att vi inte orkar, för vi är deprimerade och utmattade. Vi vet allt vi behöver veta men paradoxen lurar i kulisserna och våra deppiga röster kan ingen tjäna pengar på. Så det kommer inte bli någon gemensam mänsklig avveckling. Det kommer bara bli värre och smutsigare och otäcka människor kommer att styra och ställa in i det sista.

Vi deprimerade kommer finna tröst och kanske lyssna på Joni Mitchell och dricka vårt kaffe och med lite tur se stjärtmes eller steglits utanför köksfönstret och bida vår kvarvarande tid och trots all depression finna ljuslågor i mörkret, röster som hörs och som säger det vi vill höra, som Vanessa Nakate och Greta Thunberg. Tack.