När kycklingar ska slaktas behandlas de allt annat än varsamt – många är döda när de kommer fram till slakteriet. Det är olagligt, men fall läggs ner eftersom myndigheter accepterar det. Vi har dömt världens vanligaste fågel till ett helvete, skriver Lina Gustafsson på veckans Under ytan.
Jag är på besök på Kronfågels slakteri och står med veterinären i ankomsthallen när en djurtransport rullar in. I lastutrymmet finns tusentals kycklingar, nedtryckta i lådor som staplats på varandra. Det tar oss några sekunder att inse vad som har hänt. Många av djuren ligger ner med slutna, blåröda ögonlock. En del är halvdöda, en del ihjälfrusna.
Chauffören tar sig för pannan, veterinären höjer rösten. Det visar sig vara problem med lastbilens ventilationssystem.
”Inte första gången det här händer”, muttrar veterinären till mig. Sen går vi upp på kontoret, dricker kaffe och skriver en rapport.
”Ruggig utveckling”
Jag tänker på den händelsen när jag ser de filmer och bilder som Aftonbladet publicerade nyligen från en av Sveriges kycklinguppfödningar (en av de 39 som levererar till Kronfågel). Man ser skadade och döda fåglar, fåglar med inflammerad hud och fåglar med felställda ben som inte kan gå.
99 procent av Sveriges kycklinguppfödning sker med internationellt framavlade raser som växer med en osannolik hastighet, vilket bidrar till att många av dem får problem med ben och leder. Liksom de transportdöda djuren var det inga nyheter egentligen, materialet visar vad forskare och djurskyddsorganisationer påtalat i åratal. Men det gav tillfälle att ställa både landsbygdsministern och broileranläggningens ägare till svars. Och det är något i de intervjuerna som fastnar i mig. Det är något med glappet mellan dem.
Kycklinguppfödaren verkar inte bestört. Om de fåglar som dokumenterats på hans anläggning, oförmögna att gå, säger han:
– De väger 45 gram när de kommer. Och sen 28 dagar senare skickar vi grillkyckling som ska väga 1,6 kilo.
– Tycker du att det är något etiskt problem med det?
– Ja, det är ju en ruggig genetisk utveckling.
– Men känner du inte något eget samvete, jag menar, de har jätteont. Det är ett lidande för dem.
– Ja, jo. Men jag har egentligen ingenting att dölja där.
Medgivande
Peter Kullberg (KD) är ny på jobbet som landsbygdsminister när han får se materialet. Liksom alla sina föregångare kan han landsbygdsministrarnas ed: ”Svenskt djurskydd är högt.” Han tror att de flesta människor får en klump i magen av att se djur fara illa, att sunda människor tycker det är hemskt att se.
Men medan kycklinguppfödaren öppnar för att diskutera de systemfel som ligger till grund för avslöjandet säger Kullberg: ”
– Sen finns det jättemånga olika orsaker i de fall vi har sett, som kan vara inom olika branscher, där det går fel. Det kan handla om personliga tragedier eller ekonomiska faktorer som gör det här.
Men kycklinguppfödaren har inte vittnat om någon personlig tragedi eller dålig ekonomi. Han medger en jakt på kronor i alltför snabbt växande kroppar. Och han är, trots allt, stolt över sin verksamhet. Hans uppfödning är sannolikt varken mycket sämre eller bättre än övrigas.
Ett liknande men mer nedtonat medgivande hördes från Kronfågels slakteri när Aftonbladet förra året rapporterade om kycklingar som klämmer halsen eller vingarna i transportlådorna på väg dit. Företaget svarade att det tyvärr förekommer ”hos oss och i branschen överlag”, men att de arbetar för att undvika det och att de ligger på ”låga/normala nivåer”. När kycklingar hade hittats levande i skållningen konstaterade de att ”som alla andra arbetsmetoder där både människan och maskiner är inblandade finns det risk för fel”. Och, skulle jag vilja tillägga: som alla andra situationer där djur – i det här fallet tvåhundratusen om dagen – hanteras och dör i en pressad fabriksmiljö så finns det risk för ett avsevärt lidande.
Mot djurskyddslagen
Trots det kan jag förstå om kycklingbranschen tycker att uppmärksamheten är en storm i ett vattenglas. I en verksamhet där hundrafemton miljoner individer dödas årligen är de självdöda och transportskadade fåglarna ett fåtal när de redovisas i andelar. Som officiell veterinär på ett kycklingslakteri ska man rapportera till länsstyrelsen när DoA, Dead on arrival, ligger över en procent. Det låter inte mycket men det betyder att upp till hundra individer kan anlända livlösa på en djurtransport innan det anses onormalt.
Det stora antalet djur, produktionshastigheten och synen på dem som våra resurser trubbar av empatin. Att uttrycka sig i procent och nivåer gör problemet opersonligt. Men om man föreställer sig en scen utanför en hunduppfödning där tio döda chihuahuavalpar hittas ihjälklämda i en container vore knappast första tanken att det är en liten andel av alla chihuahuor som föds upp i Sverige. Här skulle vi se den enskilde. Ändå bor det lika mycket en känslig, unik individ i varje kycklingkropp som det gör i varje hund.
År 2018 anmälde Livsmedelsverkets veterinärer på slakteriet Guldfågeln att uppemot 1 800 fåglar dagligen kom in med frakturer – vingarna hade brutits när de lastades till slakteriet. Dessutom hade kycklingar skållats levande. Så småningom togs det till domstol – men åklagaren lade ner fallet med något av det mest klargörande som skrivits om svensk djurhållning:
”Hanteringen av slaktkycklingar på Guldfågeln är en fabriksartad hantering som egentligen går emot djurskyddslagstiftningen som är individbaserad. Hanteringen är dock accepterad av myndigheter.”
Det vill säga: vi har byggt in oss i en djurproduktion som i grund och botten är olaglig. Men i verkligheten gäller praxis och detaljföreskrifter som tillåter att djur bedövas med smärtsamma metoder, att fåglar bryter vingarna när de lastas till slakt och att kycklingar får ben- och ledproblem under sin korta, intensiva uppfödningstid. Det är här glappet visar sig. Hur vi säger att vi vill behandla djuren och vad vi gör går inte
ihop.
Kräv förändring
Kycklinguppfödaren vet att det ser ut såhär. Flockar på tiotusentals, med djur som växer snabbt, är hela grunden för hans verksamhet. Det är en industriell produktion med en extremt uppskruvad hastighet – spill får man räkna med.
Men att från politiskt håll se och erkänna systemets monumentala felkonstruktion är inte förenligt med den svenska livsmedelsstrategin och dess uttalade mål att svensk animalieindustri ska öka. Inte heller med föreställningen av Sverige som ett djurvänligt land (en självbild som för övrigt även flera andra nationer gör anspråk på). Så istället måste landsbygdsministern – liksom alla landsbygdsministrar före honom, under andra djurskyddsskandaler – peka på specifika omständigheter och kalla det enskilda avvikelser.
Peter Kullberg avslutar intervjun i Aftonbladet med att säga att det finns skrivningar i Tidöavtalet om djurvälfärd. Det är svårt att sätta något hopp till det korta stycket. Där står att man vill tillsätta en utredning med syftet att stärka konkurrenskraften för svensk livsmedelsproduktion och samtidigt förbättra den globala djurvälfärden. I praktiken brukar stärkt konkurrenskraft inom djurskyddsfrågor betyda en anpassning till andra EU-länder, på punkter där Sverige har något hårdare regler.
Det är jobbigt att inse, men vi har dömt världens vanligaste fågel till ett helvete.
Kycklingarnas hopp vilar på att Kullberg har rätt på en punkt: att alla sunda människor får en klump i magen och kräver förändring.
