Efter lång och omfattande jakt dödade jägare till slut Sveriges sista bäver 1871. Två år senare fridlystes arten, en åtgärd som alltså var alldeles för sent införd.

Jakten drevs på av efterfrågan på skinn, men inte bara detta. Likt dagens jakt på noshörningar jagades bävern för att användas till helbrägdagörande medel som påstods bota en lång rad krämpor. 

Det tog femtio år innan naturvårdaren Eric Festin från Hackås i Jämtland till synes på eget bevåg planterade in ett norskt bäverpar i  Bjurälven. En älv som fått sitt namn just från bävern, då bjur är en gammal beteckning på bäver. 

Under årtiondena som följer planteras ytterligare 78 djur in på olika ställen i Sverige.

På sextiotalet har populationen ökat till över 2000 djur och når tjugo år senare 40 000 djur. Idag beräknas det finnas åtminstone 100 000 bävrar utspridda i stora delar av landet.

Eftersom antalet ökat så pass mycket har en del individer kunnat flyttas till Donaus stränder i Österrike för att hjälpa till att återskapa bävern som livskraftig stam även där.

Jakt på bäver är förbjuden i stora delar av Europa men är tillåten på vissa ställen i Sverige under särskilda omständigheter.

Källa: Naturhistoriska riksmuseet och jägarförbundet.