När Mats Leijon ville att patientföreningen som han jobbade för skulle välkomna människor från andra länder satte sig medlemmarna på tvären. Nya medlemmar som kanske inte ens åt skinkmackor ville de inte vara med om. Eller som inte talade perfekt svenska. Men människor har gjort sig förstådda över språkgränserna i tusentals år, skriver han – det krävs bara lite god vilja.
DEBATT För många år sedan arbetade jag för en patientförening. Vid ett styrelsemöte lade jag fram ett förslag om en kampanj för att locka nya svenskar till oss, till föreningslivet.
Man hade kunnat höra en knappnål falla i styrelserummet. Till slut var det en som tog till orda: ”Så det är vår tur nu att utsättas för kulturberikning”. Jag påpekade det olämpliga i att använda främlingsfientliga uttryck i en organisation, sprungen ur folkrörelserna, och med solidaritet och människors lika värde i den beslutade värdegrunden.
Men nu var det fler som tog mot till sig: ”Vi kommer att tappa medlemmar.” ”Vi kommer att få en nettoökning, och vi ska nog ta en funderare på vilka vi vill ha som medlemmar.” ”Dom kan inte prata svenska.” ”
Människor har lyckats göra sig förstådda med teckenspråk och god vilja i tusentals år, så det ska nog gå här också. Jag kan inte tänka mig en bättre grogrund för integration.
”Dom kommer inte att kunna äta våra skinkmackor på medlemsmötena.”
Vi har alltid serverat både skinkmackor och ostmackor på våra möten. Muslimer kan välja ostmackor, precis som våra judiska medlemmar alltid har gjort. ”Så svenskarna ska inte få ostmackor?”
Så här höll det på ett tag innan styrelsen slutligen beslutade att lämna mitt förslag utan åtgärd. Jag lämnade in min avskedsansökan dagen efter.
Nu ska jag kanske förklara att snittålder i styrelsen, och i hela föreningen var 70 år.
Jag vet inte vad vi ska göra åt den äldre generationens främlingsängslighet. Rädslan för det nya, okända kommer antagligen alltid att finnas kvar. Förr var det besök från grannbyn, idag är det besök från främmande länder, och främmande kulturer. Hoppet finns hos den yngre generationen. Den är mer världsvan och har vanan att stöta på främmande kulturer. Det kan skära sig i början med vassa kanter, men mötet gör att vassa kanter snar slipas ner till mjuka, runda kanter.
Integration måste vara tvåvägskommunikation. Vi kan inte ställa krav, samtidigt som vi står med armarna i kors, och vägrar delta i arbetet.
Jag fick besök av en grupp irakiska läkare som ville inleda ett samarbete för ett preventivt hälsoarbete. Hur den rapporten togs emot av styrelsen kan ni säkert gissa er till. Men ni kan inte ana förvåningen hos läkargruppen, när jag hälsade dem välkomna på arabiska. Det fanns inga hinder som inte kunde övervinnas när de kände att vi stod på samma sida. Vi var inte motståndare, vi var partners.
Det är inte en stor ansträngning att lära sig några artighetsfraser för att bryta isen:
Ählen wa sählen – Välkommen
Marhaba – Hej
Shukran – Tack.
Det krävs inte mycket. Bara god vilja.
