DEBATT. Under 1990-talets diskussioner om globalisering fanns det olika argument om hur stater skulle utvecklas. Diskussioner ägde rum bland akademiker, samhällsdebattörer och politiker runt om i världen. Den nya ekonomiska och politiska utvecklingen i samband med Berlinmurens fall och  kalla krigets slut resulterade i både oro och pessimism liksom i förhoppningar och optimism om 2000-talets utveckling. 

En “extremposition” i globaliseringsdebatten var åsikten att i takt med ökade ekonomiska, teknologiska och kulturella flöden skulle suveräna stater som Sverige, Thailand och Chile försvinna som institutioner. I stället skulle stadsstater, mer suveräna regioner eller supranationella styren som europeiska unionen bli “dominerande enheter”. Globaliseringen ansågs också på lång sikt bidra till att i förena och integrera hela världen såväl ekonomiskt som politiskt. 

En av de mest drivande för sådana argument och åsikter var Susan Strange, en ledande akademiker i internationell ekonomi vid London School of Economics. Strange menade att globalisering var en ostoppbar och oundviklig process eftersom teknologi som datorer och internet hade gjort det möjligt för lättare rörlighet av kapital och pengar liksom att organisera marknader, företagande och ekonomiska relationer mellan människor.

På det sättet hade Strange rätt i efterhand, men rörande synen på staters framtid fick hon liksom många andra fel. För på grund av anledningar som medborgerlig förankring, funktionella processer, men också globala problem och utmaningar finns olika former av stater kvar idag. 

I debatten om globaliseringen i relation till stater och nationer fanns det de som argumenterade att stater dels skulle finnas kvar i framtiden och dels även bli “stärkta” och anpassade till globaliseringen. Sådana argument vann debatten och i dag kan man se olika positiva samband mellan globalisering, demokrati och offentliga institutioner.

Till exempel anses norden vara en av de mest globaliserade världsdelarna där nationer som Sverige och Finland anses vara bland de mest välfungerande, rikaste och klimatanpassade. 

Det finns samtidigt problem med hur moderna stater har utvecklats under de senaste 30 åren. För det handlar bland annat om att ökning av statens makt, befogenheter och storlek ofta bygger på dåliga slutsatser som därmed leder till dåliga resultat.

Ett exempel är fallet att den svenska välfärdsstaten i dag är större än under till exempel 1990-talet samtidigt som vissa funktioner som studiemedel och pappamånader ofta används mer av medelklassen än av socialt utsatta invånare.

Ett annat exempel är när stater som USA, Ungern och Marocko använder resurser för att bygga stängsel, taggtråd och murar med syfte att hindra flyktingar och andra människor i stället för att bidra till att skapa ett globalt system för flyktingmottagning och ekonomisk rörlighet. 

På ett övergripande plan handlar det främst om att stater, ofta på grund av människors ovilja och ointresse, inte utvecklas med syfte att kunna agera bättre rörande globala problem och utmaningar.

I grunden handlar nationalstatsmodellen om att en viss stat ska finnas till för en viss nation och det omvända. Det är problematiskt bland annat eftersom moderna stater behöver agera mer för klimatet, planeten och mänskligheten vilket bland annat skulle kunna göras genom att reformera FN som genom ett demokratiskt valt världsparlament.  

Vid sidan av nya idéer och lösningar för den globala nivån och beslutsfattningen (global governance) är det ännu viktigare att sub-globala nivåer som nationer, regioner och städer också blir moderniserade, reformerade och förbättrade framåt 2050.

Det innebär bland annat att stater behöver ta till sig den senaste teknologiska utvecklingen som är digitaliserande, decentraliserande och deterritorialiserande.

Teknologin består bland annat av blockkedjan som en decentraliserad databas och hållare, samt Self-Sovereign Identity som digital identitetssystem som kan ägas av individen vilket skulle förbättra saker som öppenhet, transparens, integritet, samspel, rättvisa och mycket annat. 

Genom teknologiska förändringar går det att förbättra offentliga system för att bli bättre på att hantera olika problem och utmaningar globalt liksom lokalt rörande hur människor kan bedriva beslutsprocesser, identifiera sig och samspela ekonomiskt.

Samtidigt är teknologin inte tillräcklig i sig utan nya metoder för bildning och lärande behövs för att människor ska kunna samarbeta och hantera komplexa processer runt om i världen.

Att agera som världsmedborgare handlar inte bara om att acceptera socialt skapade idéer som mänskliga rättigheter utan kommer att handla mer om att vi agerar praktiskt rörande klimatfrågan, ekonomi och säkerhet bland annat genom att använda sociala plattformar och utveckla bättre fungerande institutioner.