Frankenstein och hans monster – Revolten

Frankensteins undertitel – den moderne Prometeus – syftar till en berättelse i den grekiska mytologin där titanen Prometeus stjäl elden för att ge till människorna. Det här tilltaget ses med oblida ögon av gudarna som kedjar fast honom på en klippa och låter en örn slita loss stycken av hans lever varje dag i all evighet, ja den växer alltså tillbaka på nätterna så lidandet aldrig tar slut. I en annan version skapar Prometeus människan av lera. Enligt mytologin var Prometeus brott ursprunget till konsten, vetenskapen och till elden. Det som skiljer oss från djuren. Det som gör oss mänskliga.

Bilden av att människan gått för långt är ett vanligt förekommande grepp i mytologiska berättelser och har även plockats upp i modern populärkultur. Hur vi agerat med hybris, och Frankenstein och hans monster de som verkligen har makt låter oss äta upp det. I zombiegenren är det inte ovanligt att människan försökt få fram ett vaccin, skapa ett biologiskt vapen eller en supersoldat (vilket är särskilt vanligt i den smala nazizombiegenren) och att det är orsaken till att de döda vaknar och mänskligheten går under. Den här frågan är relevant också idag. Om vi tänker på de saker som vår civilisation skapat; kärnvapen, den nya CRISPR-tekniken som gör att vi kan förändra människors gener eller biologiska vapen, kan vi verkligen ställa oss frågan om all kunskap är god? Eller finns det kunskaper som vi kanske inte borde skaffa oss för vi vet inte vad de kan komma att användas till? I påve Franciskus encyklika Laudato si som kom i juni 2015 varnar han för människans ”prometianska vision” om herraväldet över världen. Han ser människan som förvaltare snarare än som härskare över världen och hela universum.

Idén till Frankenstein fick Mary Shelley under sommaren 1816. Ett kallt och regnigt år som ibland kallas ”året utan sommar”. Vulkanen Tambora, i nuvarande Indonesien, fick ett enormt utbrott i april 1815. (Fotnot 5)
Enorma mängder vulkanisk aska slungades upp i atmosfären och blockerade solens strålar vilket ledde till missväxt, epidemier, hunger och översvämningar i framförallt Europa och Nordamerika men påverkade klimatet i hela världen. Norra USA hade frost minst någon gång varje månad vilket ledde till att skördarna förstördes. Ett slags torr dimma som varken solljus, vind eller regn kunde tränga igenom observerades på våren och sommaren 1816 i nordöstra USA. Det går bara att föreställa sig hur människor reagerade på det nya, oväntade väderfenomenet. Hur det påverkade människors tankar och bilder av framtiden.

Under just den sommaren reste den då 18-åriga Mary Godwin (Fotnot 6) tillsammans med sin älskare Percy Shelley samt Lord Byron, John William Polidori och styvsystern Claire Clairmont till Villa Diodati, en herrgård vid Genèvesjön i Schweiz. Mary var dotter till två av Englands stora intellektuella: protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft, och hade fått ordentlig skolning. Hon beskrevs som ung som ”framåt, något påstridig och väldigt intelligent” och med fantastisk uthållighet i det hon tog sig för. Ihållande regn hindrade sällskapet från att gå ut på flera dagar så de var förpassade till att stanna inomhus. De läste, diskuterade och berättade spökhistorier för varandra. Lord Byron föreslog att alla skulle hitta på en berättelse med övernaturligt tema som de kunde berätta för varandra. Mary fick, enligt egen utsago, idén om att väcka en död till liv genom en mäktig maskin i ett slags vakendröm. Resten är historia. Det hon tänkte skulle bli en novell blev en roman som kom ut 1818. I efterhand har Mary beskrivit vistelsen i Villa Diodati som att hon lämnade barndomen bakom sig och trädde in i vuxenlivet. (Fotnot 7)

Även om berättelsen om Victor Frankenstein är den centrala i boken är det egentligen en fiktiv dokumentärhistoria berättad av upptäckaren Robert Walton. I ramberättelsen skriver Walton brev till sin älskade syster Margaret. (Fotnot 8) Han strävar efter att hitta isfritt land bortom Arktis. Men expeditionen går dåligt och fartyget fryser fast i packisen och hans sjömän, besättningen som han anlitat för uppdraget, hotar med myteri eftersom de förstår riskerna med det Walton vill göra. När Walton berättar om sitt företag för Victor Frankenstein som han hittat på packisen betraktar han naturen som en fiende som kan och bör betvingas: ”En enda människas liv eller död vore ett lågt pris att betala för att vinna de kunskaper jag sökte, för att få den makt jag skulle besitta och utöva över vårt släktes fiender bland naturkrafterna”. När Frankenstein får höra Waltons berättelse faller han i tårar och utbrister: ”Olycklige! Delar ni min galenskap? Har också ni druckit av den berusande brygden? Hör nu på – låt mig berätta min historia och ni ska stöta denna kalk från era läppar”. Att hitta något nytt och betvinga naturen går som en röd tråd genom båda berättelserna. Den manliga drömmen om att sätta avtryck och genom det sätta åt sidan relationer och mänsklighet. (Fotnot 9)

Berättelsen om Victor Frankenstein och hans monster har fått eget liv efter romanen. I de otaliga filmer och alternativa tolkningar på teatrar, i tv-serier och i bokform har berättelsen ändrat form. Monstret har kommit att bli något annat än det var i boken. I originalhistorien beskrivs han som fysiskt och mentalt begåvad men med ett fruktansvärt yttre. Han har gått från att ha övermänsklig styrka, vighet och förmågan att uthärda fysiska prövningar men med ett barns sökande efter sin skapares, sin förälders, bekräftelse till att bli ett klassiskt monster som zombielikt stapplar fram med utsträckta armar. Han rosslar och grymtar. En korkad men farlig varelse. Mary Shelleys original ger en bättre bild av hur vi skapar vår förgörare. Likheterna mellan tolkningarna och originalet är sökandet efter någon form av gemenskap – en samhörighet med andra och att likt ett barn upptäcka världen. (Fotnot 10) Men ett barn som blir hatat vid sin blotta uppenbarelse.

Revolten i berättelsen är dubbel. Victor Frankenstein revolterar mot naturen genom sin skapelse. Han överträder en viktig gräns som naturen satt. Han blir skapare. Samtidigt revolterar skapelsen, Monstret, mot sin skapare. Monstret är en del av Frankenstein även om han försöker fjärma sig från den ”styggelse” eller ”demon” han själv gett liv. Det är ett band mellan dem som de inte kan bryta. Relationen skapare och skapad kräver mycket. Monstrets revolt kommer ur att ha blivit lämnad. Att skaparen inte fullgjorde plikterna det innebär att skapa något.

Boken Frankenstein, som betraktas som det första betydande verket inom science fiction-genren, skrevs i upplysningens kölvatten. I en tid då världen avförtrollades. Från att ha varit magisk och full av företeelser som vi med vårt förstånd inte kunde greppa eller ens förnimma till att bli mekanisk. En period då vi började tro att vi kunde kalkylera och förstå allt som händer om vi bara har tillräcklig information att dra slutsatserna med. Livets princip, som Victor försökte finna, var bara en samling impulser, och kroppar kunde på så sätt sättas ihop och förstås. Om vi människor (och allt annat liv) är biologiska robotar som agerar i princip mekaniskt utifrån olika stimuli vi får, är det ju inte konstigt att vi skulle skapa liv från död materia. Lär vi oss bara lite till kan vi förstå allt och slutligen lösa allt. Och framförallt vet vi idag att känslor är mycket viktigare än rationalitet vid beslutsfattande. Max Weber, sociologen som myntade begreppet avförtrollning, menade att den moderna västerländska människan var ”specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”.

Ungefär 70 år efter att Shelley skrivit Frankenstein skriver Friedrich Nietzsche: ”Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur. Och då du länge blickar in i en avgrund, blickar avgrunden också in i dig.” Är vi Victor eller är vi hans monster? Jag tror att svaret är att vi är bägge. Samtidigt. Vi har internaliserat det system vi lever i och gjort det till oss själva. Ironiskt nog har skaparen och Monstret kommit att blandas ihop – när jag nämner Frankenstein tänker de flesta på Monstret, inte på skaparen. Men vi borde också ställa oss frågan vem som egentligen är Monstret i berättelsen. Är det Victor som förskjuter det han skapar, eller är det Monstret som i brist på medkänsla från omgivningen vänder sig mot människorna? Att vara både den potentiella hjälten och Monstret är svårt att hantera psykologiskt. Det är en kluven situation som vi måste acceptera och förstå för att kunna komma vidare och må bra.

För att hitta redskap för att kunna hantera en värld i förändring behöver vi ställa oss frågan: Varför händer inte mer? Vi måste börja i vår kollektiva förnekelse.

Ordfront förlag 2022