Nyligen rapporterade Dagens Nyheter att statsminister Magdalena Andersson inte har samlat det klimatkollegium som hennes företrädare Stefan Löfvén instiftat en enda gång sedan hon tillträtt. Löfvén samlade kollegiet inte mindre än fyra gånger under 2021 enligt artikeln, två gånger på våren och två på hösten. Sedan dess: noll gånger. Detta trots att det klart och tydligt står på regeringens hemsida att en av dess tre prioriteringar är just att “driva på klimatomställningen”. Tre prioriteringar är inte särskilt många när det gäller ett helt lands politik, så de är sannolikt noga utvalda. Att så är fallet gör det än mer oroväckande att befintliga resurser inte används för att uppnå de mål regeringen satt.

Det var inte längesen det svenska folkets förtroende för sina folkvalda fick sig en rejäl törn i samband med misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johansson. Och när det inte är ministerkris tycks det vara budgetkris. Och är det inte budgetkris så är det regeringskris. Som om det inte vore nog har vi också drabbats av både pandemi och krig, så agendan har varit fullspäckad av akuta problem som krävt politikernas uppmärksamhet. Men det där med att det också är klimatkris – har vi tappat bort det i den allmänna kris-röran? Varför bråkas det inte mer om klimatet? Den krisernas kris, den kris som genomsyrar alla andra och som om vi inte tar tag i den på allvar nu, helst igår, ger upphov till en uppsjö andra kriser.

Forskare rapporterar att uppvärmningen av Arktis går fortare än de tidigare trott. Tidiga värmeböljor blir allt vanligare. Det är inget regeringen inte redan vet. Men det där att hålla sina löften gentemot väljarna verkar bli alltmer av ett undantag. Katarina Eckerberg, professor i statsvetenskap och tidigare medlem i Klimatpolitiska rådet, säger följande i DN:s artikel: “Att klimatkollegiet inte har haft några möten förvånar mig inte. Min tanke är att Magdalena Andersson helt enkelt har prioriterat andra frågor än klimatet. […] Flera förslag och beslut som har kommit på senare tid har varit helt tvärtemot vad Socialdemokraterna har sagt och vad som krävs för att klara klimatmålet. Bland annat beslutet om lägre skatt på fossila drivmedel och neddragningar i miljöbiståndet.”

Kanske hade Magdalena Andersson så fullt upp med Nato-ansökan att hon glömde både folket och klimatet. Det är i så fall mycket oroväckande. En mer välvillig tolkning kan vara att hon helt enkelt har andra idéer om hur regeringen bäst kan driva på klimatomställningen. Kanske tycker hon att Löfvéns klimatkollegium inte är rätt väg att gå. Må så vara. Men då behöver andra lösningar presenteras som visar att hon och regeringen faktiskt tänker agera på sina ord. Och de lösningarna behöver presenteras nu. Väljarna behöver se dem. För just nu ser vi bara motsatsen.

Astrid Pleijel