Bland tyckarna ställs nu frågan om ”taktikröster” ska rädda MP. Det där ordet – taktikröst – gör mig lite obekväm. Visst kan idealet vara att rösta bara utifrån en fullständig matchning i åsikter med ett parti, men för de allra flesta fungerar det inte så. Man röstar på det alternativ man tycker är bäst utifrån ett par olika parametrar. Värderingar och åsiktsöverrensstämmelse är en av dem, men det är också prioritering av vilka frågor man tycker är viktigast, förtroende för partiet och dess företrädare, uppfattning om hur bra partiet är på att genomdriva sina åsikter och – såklart – alternativa scenarier om vad som händer om partiet inte får ens röst.

Det där har blivit allt viktigare i en riksdag med fler partier, och i en värld där allt starkare högerkonservativa vindar blåser.

Då är det inget konstigt eller fel att rösta på ett parti även om man tycker att ett annat på andra sätt är bättre. Kanske röstar man för att förändra tonvikten inom ett regeringsalternativ. Hur starkt KD eller SD blir kommer såklart påverka en eventuell Kristersson-regering och på samma sätt drar ett starkt MP Socialdemokraterna åt ett mer progressivt håll i freds-, miljö- eller jämställdhetspolitiken.

Eller så kan rösten avgöras av att man särskilt vill undvika ett annat alternativ. Högerns kampanj för att få ut MP ur riksdagen handlar om att det är största chansen att få en SD-stödd regering i ett land där de allra flesta egentligen inte vill ha det så. Att rösta MP för att undvika det är ett lika legitimt skäl som vilket som helst annars.

Jag möter nu många som tror sig ligga närmast S men som funderar på att rösta MP. De är ofta osäkra eftersom MP efter senaste valet valde borgerliga samarbeten i Stockholm. Miljöpartister svarar då ofta med att peka på olika vinster i styret, men för den som frågar handlar det om något djupare. Man föredrar vänster framför höger, och vill vara säker på att ens röst inte kommer användas fel.

Då är det viktigt att komma ihåg matematiken efter förra valet. För att styra Stockholms kommun behövs 51 mandat. Det tidigare styret med V, S, FI och MP hade 48 mandat. Den gamla M-ledda alliansen hade i och för sig färre, men skulle närsomhelst kunna få majoritet med SD. I många miljöfrågor gör dessutom S i stadshuset hellre upp med M än med MP. Så om MP hade fortsatt vänsterstyret skulle många viktiga frågor för MP ändå ha fallit för att S gjort upp med M, eller alliansen gått ihop med SD. Gick MP istället ihop med alliansen bildades en majoritet där man visste att allt man kom överens om också skulle bli verklighet och att SD skulle vara utestängda från styret.

I region Stockholm var matematiken ännu tydligare. Där kunde antingen alliansen fortsätta styra i minoritet, eller få majoritet med MP. Valet var alltså mellan ett alliansstyre som lutar sig mot SD, eller ett där MP har inflytande.

Jag säger inte att det här var enkla val för MP. Jag säger inte att deras ställningstaganden var självklara. Men det går inte att förstå vägvalen om man inte tar in matematiken. Man hade att välja mellan att ge SD inflytande, eller ta det själv – även om det skulle kosta i förtroende.

Nu skrämmer vägvalen då en del att rösta på MP i riksdagsvalet. Men det är inte logiskt. Som verkligheten ser ut finns inte på kartan att MP skulle vilja göra upp med Kristersson, eller han med MP. Det enda MP som skulle ge makt till M-SD-KD-L är ett som faller ur riksdagen.