Det finns en iver från vänstersidan, inklusive centerpartister, att peka på att Kristersson säkert som ögat kommer att “ge ministerposter till Sverigedemokraterna”. Som om man kunde bryta ut några departement och skänka bort i utbyte mot att de släpper fram en moderatledd regering.

Även många sverigedemokrater tycker det skulle vara rättvist. Och om Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna – då måste ju Åkesson bli statsminister, eller hur?

Nej. I Sverige har vi enparti- eller koalitionsregeringar. Inget annat. Antingen regerar man ihop, och då är man ense om allt, eller också är man fristående partier som samarbetar av och till. Och både

Socialdemokraterna och Moderaterna vet mycket väl att även om man är ense om nittio procent kan de där sista tio vara enormt plågsamma, eftersom varje proposition måste ha hela regeringen bakom sig.

Vi har inte sett allt som skett bakom kulisserna, vi väljare. Men vi minns tvångssteriliseringen av transpersoner. Att avskaffa den lagen var något alla partier i riksdagen var överens om, utom puttelilla Kristdemokraterna. Men eftersom de satt i regeringen tog det något år innan Alliansen lyckats baxa igenom ett ja från dem, och kunde lägga en proposition. Det gav många öppningar för rättmätiga gliringar från vänstersidan.

På samma sätt har Miljöpartiet trasslat till det för Socialdemokraterna i smått och stort. Visst har Löfvén styrt huvuddelen av politiken, men i proportion till sin storlek har Miljöpartiet haft mycket att säga till om. Minns Förbifarten, migrationsöverenskommelsen, och diverse miljöutspel. Många socialdemokrater verkar ha dragit en lättnadens suck nu när de äntligen kan leva singelliv och göra som de vill.

Och vi som varit med ett tag minns att det tog många, många år för Sveriges borgerliga partier att komma förbi röran runt Fälldin-regerandet. Sossarna bara behövde bara säga ”kom ihåg de borgerliga åren”, så rös mittenväljarna och röstade rött.

Därför är jag helt övertygad om att Moderaterna inte kommer att samregera med SD. Alldeles oavsett naziströtter, muslimhat och övrig rasism är det bara att konstatera, rent krasst: Sverigedemokraterna är omogna och opålitliga och kan hitta på vad som helst. De är dessutom skandaltyngda, och varje lokalpolitiker som ertappas med fingrarna i rasistburken skulle smeta av sig brun sörja på alla regeringspartier.

Med detta sagt känner jag moderata väljare som tycker att sverigedemokraterna borde vara med i regeringen, för att de ska behöva ta “ansvar”. Det finns en poäng med det resonemanget. Miljöpartiet har exempelvis skadats av att regera. Det har även andra populistpartier till höger och vänster i andra länder. En del gör sig bäst som missnöjespartier.
Men att sätta sig i samma regering som ett parti som är oberäkneligt för att man hoppas det plötsligt ska utveckla ansvarskänsla och därmed straffas av sina väljare är ett stort risktagande, för går regeringen under är det populistpartiets väljare som kommer att bli stoltast. “Give them hell!”-utspelet är fortfarande ett av Sverigedemokraternas stoltaste citat.
Men vad händer då om Sverigedemokraterna vägrar släppa fram Kristersson?

Det är ganska enkelt. Om de röstar rött för både Kristersson och Andersson kommer talmannen att kunna navigera mot ett extraval. Och då ska Sverigedemokraterna förklara varför Sverige inte fick en borgerlig regering. Många av deras väljare kommer säkert att acceptera det, men de som står mittemellan Moderaterna och Sverigedemokraterna lär inte göra det.

Men situationen har varit jobbig för Kristersson. Att hela tiden behöva svara på frågan om samregerande tar tid från verkligt viktiga politiska frågor.

Jag tror därför att han blev gladast av alla när Nooshi Dadgostar nu gått ut och krävt att få sitta i Anderssons regering. De överväger att rösta nej till alla regeringar som inte Vänsterpartiet sitter i. Det vore att gå längre än Sverigedemokraterna som stannat innan den gräns ett vallöfte skulle utgöra genom att säga “vi drar inga röda linjer”.

Kristersson lär fortsätta få frågor om regeringssamarbete med ”sitt” populistytterparti, men nu kan han åtminstone peka på Andersson och säga att det även gäller henne.

Det blir intressant att se vem om någon av Dadgostar och Åkesson som verkligen ställer ett skarpt krav.