”Unikt, historiskt, säker och ansvarsfullt” var några av orden som Annika Strandhäll återkom till när hon presenterade regeringens beslut om att godkänna slutförvaret i Forsmark igår. Unikt och historiskt kan man hålla med om, Sverige blir med detta beslut först i världen med att godkänna ett slutförvar. Men säkert och ansvarsfullt?

I onsdags medverkade arkeologen Cornelius Holtorf i Studio Ett där han skulle försöka besvara den kritiska frågan om hur vi ska kunna kommunicera information om kärnbränsleavfallet till eftervärlden. Det är, som jag skrivit om tidigare, en fråga med hisnande tidsperspektiv. I minst 100 000 år kommer avfallet att vara farligt, så det handlar alltså om att få fram information som vi kan vara säkra på att de varelser som eventuellt existerar på jorden om 100 000 år kan tolka. Holtorfs svar på hur vi löser detta dilemma var inte direkt betryggande; en dödskallesymbol? Bilder på radioaktiva katter? Lagra information i djurs DNA? Holtorf erkände också att det än så länge finns gott om förslag, men få bra lösningar.

Kommunikationen är dock bara ett av problemen. Ett annat och mer akut problem är frågetecknen kring om kopparkapslarna som ska omsluta kärnavfallet kommer att hålla i 100 000 år. Enligt Svensk kärnbränslehantering (SKB) så kommer de det. SKB ägs dock av kärnkraftsindustrin själva och är därmed partiska eftersom de så klart vill kunna fortsätta att producera kärnkraft. Visserligen har även Strålsäkerhetsmyndigheten godkänt den här lösningen, men Kärnavfallsrådet tycker att det behövs mer forskning och Christofer Leygraf, professor emeritus i korrosionslära vid KTH, menar att kapslarna kanske bara kommer att hålla i 100 år.

Kanske kommer vi aldrig hitta en lösning som är hundra procent säker. Men det är en enorm skillnad på 100 och 100 000 år, om det råder så stora osäkerheter borde vi verkligen ha tagit det säkra för det osäkra och skjutit upp beslutet. En sak hade varit om det verkligen hade behövts fattas ett snabbt beslut, men så är inte fallet. Än så länge mellanlagras avfallet i Oskarshamn och det kan mycket väl göra det i några decennier till. Enda anledningen till att oppositionen har hetsat om att det måste tas ett snabbt beslut om slutförvaret är att de vill ha mer kärnkraft och att mellanlagret då riskerar att bli fullt.

Socialdemokraterna har aldrig varit pålitliga i kärnkraftsfrågan. För inte så länge sedan sa de att kärnkraften hörde till dåtiden och att det var för dyrt att bygga ny kärnkraft. Men på senare tid verkar de ha svängt igen. Både gårdagens beslut om avfallet och faktumet att regeringen har ställt sig bakom EU-kommissionens förslag om att räkna kärnkraft som en hållbar energikälla kan ses som tecken på att de räknar med kärnkraften som en viktig energikälla även i framtiden.

Man kan förstås också tänka sig att det är lättare för S att driva den linjen nu när MP har lämnat regeringen. En av MP:s grundprinciper är ju solidaritet med kommande generationer. En princip som borde vara självklar inom alla partier, men tyvärr sträcker sig politikernas tidshorisont sällan särskilt mycket längre än fram till nästa val.