Vi brukar spela ett ordspel på kvällarna, min sambo och jag. Det handlar huvudsakligen om att välja varsitt ord med fem bokstäver och sedan gissa varandras enligt ett system som har stora likheter med master mind. Det är kul med ord som är oväntat konstruerade. Två vokaler i rad, till exempel, eller ett H i mitten, och det var så vi började prata om ordet bohem.
Det kommer från ett franskt ord med betydelsen ”person från Böhmen” – men vad finns det för samband? Är de särskilt bohemiska i Böhmen, eller var de det en gång i tiden?
Bojernas vandring
Böhmen är en del av nuvarande Tjeckien, den delen där Prag ligger. På tjeckiska heter landsdelen Čechy, men på latin heter den Bohemia, och det namnet har de fått efter en keltisk folkgrupp, bojerna, som ska ha levt där framför allt fram till tiden runt år 0.
Ungefär 60 år före Kristi födelse begav sig en grupp bojer västerut och hamnade i Gallien, där de hamnade i krig mot romarna men besegrades. Julius Caesar gav dem boplatser och de stannade kvar. Gallien var stort och jag får ingen ordning på var bojerna egentligen slog sig ner. I norra Italien ska bojer ha levt, men ordet bohem är ju franskt.
Mina källor berättar inga detaljer om bojernas vandring från Böhmen. Hur länge vandrade de? undrar jag. Några månader eller flera år? Hade de ett mål eller vandrade de tills de hittade någonstans att slå sig ner? I alla fall uppfattades de som ett kringvandrande folk, och när romer började komma vandrande antog fransmännen att de också var bojer från Böhmen, och började kalla dem bohemer. Men det var långt senare, för romerna utvandrade först år 900–1 000 från norra Indien, och det är en bit att vandra därifrån till Västeuropa.
Fria och avslappnade
Här skulle man ju vilja veta lite mer om bojerna – de måste ha gjort ett starkt intryck. I alla fall kom ordet bohem att stå för rom, och sen gjorde romantiska föreställningar om romernas liv resten. År 1848 kom författaren Murgers bok Scènes de la vie de Bohème ut. Scener ur bohemens liv. När den kom ut på svenska 1882 hette den Vagabondlif i Paris.
Där var bohemerna artister, skribenter och studenter med, jag citerar den historiska ordboken SAOB, ”oregelbundna, vagabondartade lefnadsvanor”. ”Herrar artister och bohemer måtte inte bry sig om sådana borgerliga struntsaker, som att landet är i krig!” skrev författaren Gunnar Cederschiöld 1917.
När jag bildgooglar för att få en idé om senare tiders bohemer vet jag inte riktigt vad jag väntar mig att finna. Inte nattliga scener med färgfläckade konstnärer på parisiska kaféer, eller poeter som skriver dikter på servetterna som betalning för absinten. De hade ju inga mobilkameror med sig. Istället kommer det upp långa rader av fotomodeller i långa, svepande klänningar, gärna i vitt eller beige. Kanske ska de likna nattlinnen eftersom bohemen med sina oregelbundna lefnadsvanor och sitt romantiskt fria och avslappnade liv säkert ligger och drar sig halva dagen.
Det är reklam, förstås, drömmar och associationer till salu i form av en klänning. Men bojerna hade nog blivit förvånade.
SAOB anger (1909) att uttalet varierar. Det kan vara bo- eller bå- i början, och vokalen i andra stavelsen är ä – bohäm – men ibland ”äfv. –hem”. Uttalet med ä kom från franskan och finns inte med i moderna ordböcker. Man kunde också brodera ut ordet till bohemiäng, och att leva ett bohemiskt liv kunde kallas att leva bohem.
Vagabondlynne
Vagabonden är släkt med bohemen, uppenbarligen, men med mer fokus på själva kringvandrandet. Vagabonden kunde vara luffare eller tiggare, men också en kringvandrande hantverkare. En underlig typ var det i alla fall. ”En utländsk vagabond – högst sällsamt klädd” skrev författaren Atterbom om 1827, och i Nerikes Allehanda kunde man 1886 läsa att ”en turist utan pengar är en vagabond – en vagabond med pengar är en turist”.
Det har använts bildligt, som till exempel om en ”så våldsamt effektsökande, litterär och grammatikalisk vagabond som Mendès” (år 1900). Eller ”rymdens vagabond”, som en skribent i tidningen Vi 1973 kallade en planet som man kunde se i teleskop och teleobjektiv i observatoriet i Saltsjöbaden.
Men det har också använts för att beskriva en personlighetstyp – ”äfven då hans vagabondlynne drifver honom ut i fjärran land” skrev Tegnér 1881, oklart om vem. En annan författare beskrev någons ”glada, bekymmerslösa vagabondnatur” (1893).
I vanliga fall är vagabonden människa, men ibland har det använts om djur, till exempel om ”en liten hord av vagabonda grisar” som ”kom ströfvandes upp på gården”.
Ordet kommer av det latinska vagari, ströva omkring, och -bundus, som betyder blivande och som så många andra ord är släkt med bo och bygga. Det låter paradoxalt, men kanske syftar det på att vagabonden, liksom snäckan, bär sitt hem med sig.
Det ”vagabondartade” i bohemens livsstil var inget hinder för att ha en fast bostad. Hen kunde till exempel vara bosatt i Paris, eller i Klarakvarteren i Stockholm. Det är svårt att tro när man går där i dag. Speciellt på de ödsliga gatorna runt Klara kyrka, där bara myndigheter och företag bor. Där finns inte en bohem att se så långt ögat når. Men en och annan vagabond kan man få se, på väg till Klara kyrkas hjälpverksamhet för hemlösa och andra utsatta grupper.
