En gång är ingen gång, men två gånger är en tradition, och det har blivit sed kasta in invandrare i hetluften med ett halvårs mellanrum, när det är högtid för student- och jultraditioner.

I veckan ställde integrationsföreläsaren Mustafa Panshiri i tidskriften Kvartal frågan om ifall vi invandrare borde vara tacksamma eller inte. Han menar att om han själv uttrycker sin tacksamhet så kan det smitta, och att tvång skapar motreaktioner.

Han är långt mycket mjukare i sin ton än Nalin Pekgul, som inte kan hålla två tankar levande samtidigt, som menar att en somalisk, kurdisk eller libanesisk flagga på ett studentfirande demonstrerar ett avståndstagande från Sverige.

Panshiri är även mjukare än den hårdföra välfärdsentrepenören Jan Emanuel Johansson, som frågar ”hörrö, vem tror du har pröjsat din utbildning?” och säger att studenter som firar med hemlandets flagga istället ska tacka systemet.

Att en man som borde tacka de svenska arbetarna som tjänat ihop hans förmögenhet, det svenska systemet för möjligheten till vinster i välfärden och så klart flyktingarna som produktionsenheter, som möjliggjort allt detta, kräver att den som står längst ner i pyramiden ska vara tacksam – det är att bryta ny mark när det gäller överdriven skoningslöshet.

Detta underskott av medmänsklighet gör ont.

Panshiri uttrycker sig inte på samma sätt som Tobias Billström, Sara Skyttedal eller som Jimmiepojkarna vanligtvis gör. Hans intentioner är förmodligen inte ens desamma. Men tacksamhetskravets end game är att invandrare ska veta sin plats i samhället.

När de vill att invandrare ska öva på tacksamhetsteatern så är det inte för den välmåendehöjande känslan, utan för att de ska rätta sig efter majoriteten. Det är ett av nedtryckningens bussigaste argument.

Jag hör aldrig dem som söker invandrarnas uppskattning tala om att svensk vapenexport bidrar till krig, eller att det generösa Sverige är en av världens största vapenexportörer, en industri som skapar flyktingar. Vårt land täljer guld på krig samtidigt som flyktingarna borde vara tacksamma för att vi är så goda och släpper in dem i Europa.

Hur många Alan Kurdi behöver de se för att vakna och se sambandet? Invandrare, som flytt hit som en konsekvens av svenskt krigsföretagande, ska inte behöva tacka Sverige. Det är Sverige som ska be om ursäkt.

Denna diskussionen, som jag själv tyvärr deltar i, bidrar till att vi fastnar i symbolerna som förvisso är nog så betydelsefulla men som aldrig vidgas till att handla om invandrares levnadsvillkor. Vilken förändring invandrares tacksägande ska skapa är oklart, men ändå håller man samtalet levande eftersom det på något magiskt sätt ska förbättra folks förutsättningar i det nya landet. Men hur ska tacksamhet krossa barnfattigdom, arbetslöshet, usla arbetsvillkor och lägre medelinkomster? Det hade varit mer produktivt om det ställdes krav på dem som diskriminerar.

Min övertygelse är att en ska döma samhällen utifrån hur de behandlar samhällets mest utsatta människor, inte hur samhällets mest utsatta människor behandlar samhällets mest välbärgade.