Blödande och medvetslös svävade Joana Dagher mellan liv och död under en hög med bråte i sin lägenhet, efter den massiva explosionen i Beirut förra året.

Hon överlevde tack vare sin man som fick ut henne i tid och tack vare en annan person som hjälpte henne och körde henne till sjukhus.

Men av allt detta minns Joana Dagher ingenting. Två månader av hennes liv raderades ut helt.

– Jag förlorade mitt liv den 4 augusti. Jag förlorade mitt hem, mitt minne, två av mina vänner, säger hon till nyhetsbyrån AP.

– Jag förlorade min mentala hälsa, jag förlorade allting.

Minnet börjar gradvis komma tillbaka, men för Joana Dagher och för många andra djupt traumatiserade väntar en lång väg tillbaka.

Kastades genom luften

Katastrofen var ett faktum när nära 3 000 ton ammoniumnitrat antändes i en lagerlokal i Beiruts hamn. Explosionen, som beskrivs som en av de största icke-nukleära som någonsin har uppmätts, slet sönder staden.
Över 200 personer omkom och minst 6 500 skadades.

Människor kastades genom luften och glassplitter blev till livsfarliga projektiler. Fönsterrutor och dörrar på flera kilometers avstånd blåstes ut av tryckvågen. Även för en så pass krigsdrabbad befolkning som Libanons har aldrig så många tidigare – tiotusentals människor – drabbats så hårt samtidigt.

Explosionen inträffade i ett redan mycket kritiskt läge för landets invånare, med flera pågående kriser – en ekonomi i fritt fall, coronapandemin, korruption och vanskötsel som har orsakat en stegrande folklig ilska mot landets styre.

"Pappa svarar inte"

Inte minst barnen har påverkats hårt, konstaterar Unicef i en ny rapport, som publicerades i tisdags. Separationsångest, sängvätning och oro är vanliga symptom. För många kommer de känslomässiga ärren att bestå under lång tid. Femåriga Sama är ett av de barn som kommer till tals i rapporten:

”Jag vill veta vem som tog min pappa ifrån mig och min bror, jag vill veta vem det var som förstörde mitt liv. Jag saknar dig så mycket pappa.”

En annan flicka, treåriga Angelina, förlorade också sin far. Han arbetade som brandman vid katastrofen och för Angelina är det ännu svårt att förstå att hennes pappa inte finns mer.

”Jag pratar med honom varje dag, men han svarar inte, hans fotografi pratar inte tillbaka”, berättar hon.

I en av tre familjer, 34 procent, finns barn som fortfarande ett år efter explosionen uppvisar tecken på psykisk ohälsa. När det gäller de vuxna är siffran nästan en av två, 45,6 procent.

Strimmor av hopp

Mitt i allt det mörka finns strimmor av hopp. Omkring 90 procent av de patienter som upplever trauma av den typ som explosionen gav upphov till, blir bättre inom några månader. Det uppger läkare vid Idraac, ett institut i Libanon som arbetar med psykisk ohälsa.

– Problemet är hur vi ska kunna gå vidare nu när vi vet att många fortfarande är i behov av hjälp, säger läkaren Georges Karam till Reuters.

För de cirka tio procent för vilka de psykiska problemen håller i sig under en mycket längre tid tornar hinder upp sig. Inte minst på grund av bristen på mediciner och vård i det krisdrabbade landet.