– Jag gillar det. Komforten var viktig och man ville att alla skulle ha råd att möblera sina hem, säger Andreas Siesing, som har djupdykt i årtiondets design.

Varje tid har sina speciella stilideal som speglar den övriga samhällsandan.

Medan 1950-talet var synonymt med prydliga kvalitetsmöbler, var 1960-talet mer av en brytningstid. De ”borgerliga”, ofta ärvda, möblerna i mörka träslag fick ge plats för nya pjäser i färgglada mönster och plastig ”rymddesign”.

Det växande samhällsengagemanget gjorde avtryck och 1970-talets formgivare fortsatte på den inslagna vägen. Hemmen skulle ha en tillåtande inredning där både vuxna och barn kunde få utlopp för sin kreativitet.

– Det var en föränderlig tid där estetiska uttryck kopplades till stora samhällsförändringar, säger Andreas Siesing.

Han är specialist på 1900-talsmöbler och intendent på auktionssajten Auctionet. Dessutom har han skrivit två böcker om svensk designhistoria. Den senaste heter ”Svenska 70-talsmöbler” (Lindelöws bokförlag) i vilken han presenterar över 1 000 inhemska objekt från tidsperioden. Andreas Siesing har grävt i arkiv och plöjt igenom åtskilliga kataloger och tidskrifter under arbetet med boken.

– Många har en tydlig bild av decenniet, som inte stämmer. Även jag upptäckte att det fanns mycket mer än gulnad furu och blommiga mönster i orange och gul, säger han.

Att 1970-talet har dåligt rykte är lite orättvist, tycker han. Det var en sammansatt tid ur designsynpunkt. Den bitvis försämrade kvalitén berodde på en ökad import av billiga, massproducerade möbler från Östeuropa. Den konkurrensen och en sviktande konjunktur drabbade den svenska möbelindustrin hårt.

– Flera företag slogs ihop, försvann eller bytte inriktning under den här perioden.

Många möbelfabriker fokuserade på att skapa produkter för offentliga miljöer och satsade mindre på privata hem. Ikea etablerade sig både i Sverige och runt om i Europa. Företaget satsade på modern design som riktade sig till unga konsumenter. KF, Kooperativa Förbundet, hakade på genom att utveckla sina ”demokratiska” basmöbler.

– Den utvecklingen går att koppla till bostadspolitiken. Miljonprogrammen skulle möbleras och det fanns en ambition att alla skulle ha råd att inreda sina hem, säger Andreas.

I centrum stod komforten. Det fanns också en experimentlusta och förtjusning över nya material, som olika typer av plast och slitstarka tyger – som var behandlade med allehanda kemikalier.

– Något som slår en är hur otroligt låga många sällskapsmöbler var. Man halvlåg och umgicks. De är omöjliga att ta sig upp ur.

Uttrycket var organiskt. Formerna var bulliga, säckiga och pösiga. Det fanns också en stark gör det själv-rörelse: Varför lägga pengar på dyra möbler när det går att snickra egna med hjälp av spånskivor och lite tyg?

Ett material som verkligen slog igenom under den här perioden var furu.

– Ofta skapas trender som en motreaktion. Den ljusa, rena furun svarade bra mot 1950- och 1960-talens möbler i mörka exotiska träslag som teak, mahogny och jakaranda, säger Andreas.

En del furupjäser – och annan 1970-talsdesign – har nu börjat säljas dyrt på andrahandsmarknaden och på auktionshus. Enligt Andreas är det ett tecken på att en ny generation köpare har fått upp ögonen för decenniet.

– De har inga förutfattade meningar och har inte vuxit upp med de här sakerna. De tycker bara att de är coola.

Hemma hos Andreas Siesing har några 1970-talssaker smugit sig in i inredningen, bland annat en bullig Bossanova-soffa av Jan-Eric Bengtsson. Ju mer han har studerat designen, desto mer gillar han den. Han är till exempel väldigt förtjust i Karin Mobrings möbler.

– Hennes saker har potential att bli eftertraktade klassiker. Hon är också en av få kvinnliga formgivare från den här tiden.

Andreas lyfter också fram att det finns mycket sympatiskt med 1970-talets tankar kring form som är värda att påminna om. Att hemmen skulle vara en plats där man lever, skapar och umgås tillsammans.

– Det känns uppfriskande, till skillnad från många sterila ”möbelkatalog-hem ”som man ser överallt i magasin och i mäklarannonser i dag.

Lisa Wallström/TT