Fem år har gått sedan federationen i Rojava utropades och för tre år sedan gjorde den turkiska armén gemensam sak med jihadistgrupper för att ockupera Afrin.

Mycket har hänt sedan belägringen av Kobanê 2014 i västra Kurdistan, även kallat Rojava, som betyder väst på kurdiska, då kampen mot IS och Turkiet var på allas läppar. 

Denna del av Kurdistan, som alltid varit irrelevant, blev över en natt en av världens mest bevakade platser. Jag kan inte minnas någon annan feministisk och ekologisk resning som fått ett så brett politiskt stöd, även från den internationella högern.

Det som sätter myror i huvudet på mig är hur Rojavas beundrade ordervägran inför de förtryckande patriarkala, ekonomiska, sociala och kulturella traditionerna är en påminnelse om att samma konflikter existerar i industriländerna. Hur kommer det sig att idéer till den nya världen som är anpassade till utökad demokrati, mångkultur, kvinnlig frigörelse, miljö och klimat, som försöker resa sig upp mitt i Syriens blodiga krig, kan hyllas på avstånd men i stor utsträckning motarbetas på hemmaplan i första världen?

Förtryckets orsaker i Kurdistan finns även finns i Sverige, men i ett av världens mest fria länder anses det vara missriktat att nämna grunderna som orättvisor vilar på. Orsakerna adresseras sällan och utgångspunkterna i samtalen om orättvisor är ofta symtomlindrande. 

Tänk att vi i frågor som är en kamp på liv och död, som den där människan behöver få bo på en plats där det går att överleva, istället väljer kärnkraft och plankstek på weekendresan i Bordeaux, fortfarande finner det olämpligt att nämna problemets orsak eftersom det skapar skamkänslor, ifrågasätter levnadsvanor och kräver grundlig förändring. Invandrare kan klara sig ur fattigdom om det ställs krav på dem istället för att den ekonomiska ojämlikheten ska bekämpas, klimatutsläppen kan vi suga upp istället för att få minska utsläppen och listan fortsätter. Vi sätter Bamseplåster på en läckande vattentank.

Jag lyssnar på min traumatiserade vän som under flera år arbetat som fältsjukvårdare i Rojava, han berättar om bygget av den nya världen och dess motgångar när de hamnar i konflikt med gammaldags tänk, ekonomi och tradition. Han berättar om den stora experimentverkstaden för frihetliga idéer, feminism, ekologism där naturen är en självständig del av samhället, erkännandet av alla folkgrupper i området, produktionen som sker i kvinnokooperativ och utbildningen som är utformad så att den är tillgänglig för alla. 

Jag tänker på hur omvärlden, utifrån sin kontext, kan ta rygg på Rojavas progressiva arbete för en hållbar framtid och göra sitt för framtidens hållbara klimathumanistiska samhälle med rättvisefrågor som människans, djurens och naturens rättigheter i centrum.

Rojavas utopibygge under pågående krig påminner om vad som hade varit möjligt att utföra under de svenska förutsättningarna.