I höstas spred sig covid-19 bland de danska minkfarmarna. Det resulterade till slut i ett beslut om att avliva alla minkar och också i en historisk nedstängning. I Sverige, som har en betydligt mindre besättning än Danmark hade, såg man också smittan sprida sig mellan minkfarmarna. Först var det osäkert om det skulle bli ett stopp även i Sverige, men till slut landade regeringen mittemellan. Behåll den besättning som finns, men ingen ny avel för 2021. En vinst till viss del.
Nackdelen med förfarandet är att Sverige nu kommer betala ersättning för att upprätthålla en verksamhet som få egentligen vill se fortsätta, 60 miljoner kronor adderar regeringen i sin vårändringsbudget för att rädda verksamheten. S/MP-regeringens linje är att fortsätta att hålla pälsindustrin under armarna. Istället skulle vi kunna betala ut ersättning för att en gång för alla avsluta minkuppfödningen och minkarnas liv i bur.
Vi frågar oss hur regeringens linje rimmar med Socialdemokraternas och Miljöpartiets tidigare löften om att avveckla pälsindustrin i Sverige. För minkuppfödarna själva menar att 60 miljoner kronor är för lite och Jordbruksverket föreslog 87 miljoner kronor i ersättningsnivå. Det finns en uppenbar risk att regeringen kommer att betala ut ytterligare medel till minkuppfödarna, istället för att verka för en nedläggning.
Minkfarmer bör och ska debatteras. Minkfarmning innebär att hålla kännande individer i små gallerburar enbart för produktion av päls för export. Det är en fråga om etik, men också om djurskydd då det inte är tillåtet att hålla andra rovdjur på det sätt som minkar hålls på i pälsindustrin. Under det senaste året har det också blivit en fråga om smittskydd. Minkarna har visat sig vara mottagliga för coronaviruset och kan både bli riktigt sjuka och smitta tillbaka till människor. Pälsindustrin innebär en risk för mutationer av viruset och för att bli virusreservoarer.
I debatter om nedstängning talar minkfarmarnas allierade ofta om arbetstillfällen. Men hur många är egentligen sysselsatta inom minkindustrin? Enligt riksdagens utredningstjänst går det inte att svara på hur många arbetstillfällen minkfarmarna nu bidrar med, inte heller om branschens omsättning faktiskt motsvarar någon sorts lönsamhet för de senaste åren. Men det är ingen omfattande verksamhet sett till antalet anställda eller omsättning, vilket talar för en organiserad avveckling istället för fortsatt konstgjord andning.
Det är sorgligt att se djur i bur, och det är än mer sorgligt att de befinner sig där för en ytterst liten marknad som inte behövs i Sverige. En marknad som är dold för folkvalda och riskerar leda till stora kompensationer för inkomstförluster för nuvarande avelsförbud i pandemin, baserat på osäker information.
Vi är för att de som arbetar på minkfarmerna ska få ersättning för att lägga ned sin verksamhet. Men då ska ersättningen vara skälig i förhållande till inkomstförlusterna just i år, och ha krav på ett avslut för just den verksamhet som bygger på burhållning av djur. Möjligheter för annat arbete på landsbygden finns, som allt som oftast glöms bort i skyddandet av traditioner som idag ses som förgångna.
I oktober kommer Jordbruksverket att ha ett register med alla som har vissa djur baserat på EUs nya djurhälsolag. Vi ser då fram emot att kunna få något svar på frågorna till riksdagens utredningstjänst. Men tills dess bör regeringen verkligen fundera över om inte djurskyddsförordning och smittskyddslagstiftning faktiskt kan uppdateras redan nu med en avveckling av minkfarmerna som följd. Det skulle spara många framtida minkar från lidande och minska riskerna i nuvarande pandemi. Samt ge svar för de arbetare som nu befinner sig i en bransch med väldigt osäker framtid. Hög tid för en organiserad avveckling av pälsindustrin i Sverige.
