Jag lyssnade på den utrikes- och försvarspolitiska debatten häromveckan. Den som pågick i riksdagen. Det var sorgligt. Svårast hade onekligen Miljöpartiets representant, som fått sig tilldelat uppdraget att försvara regeringens politik – med ständigt ökande samarbete med Nato, allt fler och större övningar med USA, ökande vapenexport och nu som grädde på moset EU:s nya idé om att kunna kränga vapen också till krigförande länder.

Jag vet inte vad MP:s ledamot i debatten personligen anser, om hen led när Moderaternas talesperson förkunnade: ”Fru talman! Jag tycker faktiskt att man i Miljöpartiet är lite buskablyg”. Och så räknade han upp allt som MP gått med på … och avslutade med: ”Fru talman! Jag har inget emot detta, men hur motiverar ett parti sprunget ur fredsrörelsen att Sverige direkt eller indirekt via EU ska kunna förse stridande länder med vapen?”

Vänsterpartiets representant jämförde vad MP skrivit i sitt partiprogram och därefter vad partiet nu står bakom.

Liberalen gjorde denna relevanta kommentar: ”Min fråga till ledamoten Hansén (MP) handlar om att den försvarsminister som hon stöder är den försvarsminister som har ingått flest nya avtal med Nato-länder någonsin.”

Fan ska vara MP:s ledamot i riksdagens försvars- och utrikesutskott och anse sig behöva försvara allt som går på tvärs mot vad medlemmar slagit fast på kongresserna. På tvärs mot allt vad som är grön ideologi.

Än värre: Den som läser dokumentet som regeringen lagt på bordet under de senaste åren kan nog inte finna något som visar att MP:s statsråd lagt två strån i kors för att försvara det som varit gröna grundbultar i fredsfrågan. Någon debatt utåt har partiets språkrör inte heller tagit för att driva opinion.

Det finns två sätt att se på detta: antingen att man uppträder realistiskt eller ideologiskt lealöst. Realistiskt i den meningen att partiet ändå inte skulle vinna något slag i riksdagen. Lealöst i den meningen att man lägger sig platt och inte tycks förstå att politik också är att driva opinion för att få med sig människor och därmed förändra sakernas tillstånd.

I Sverige har vi det som kallas yttrandefrihet. Men politiska partier har också skyldighet. Bör i alla fall ha. Skyldighet att stå upp för sina värderingar, åsikter, ideologi. Även i de fall där försvarsminister Peter Hultqvist blir än buttrare. Och den gamle vapenexportlobbyisten Löfven suckar.

Vi som inser att klimatfrågan är avgörande för vår gemensamma framtid bör rimligen begripa att militär upprustning, än fler krigsövningar och vidgad vapenexport utgör ett växande klimathot. Och att militären inte får bli en bromskloss för klimatåtgärder.

Som när den rödgröna regeringen stoppade den sedan lång tid planerade vindkraftsparken i Hanöbukten som skulle ge el till en miljon villor i södra Sverige. Argument: Försvarsmakten var emot. Jan Forsberg, överstelöjtnant på Försvarshögskolan kommenterade: Nato vill ha en symboleffekt …  Och regeringen lade sig. Här finns sannerligen mer att göra!