– Vi vill att man ska bli sugen på att försöka skapa själv, säger Åsa Pärson som har skrivit en bok om hantverket tillsammans med Amica Sundström.

Det räcker med att se sig om i sitt eget hem för att förstå hur viktigt det är med textil. Handdukar, möbeltyger, sängkläder, grytlappar, mattor, gardiner – och inte minst kläderna vi bär. Den mångtusenåriga vävningstekniken är lika aktuell i dag och går aldrig ur tiden, tycker Amica Sundström.

Hon är förste antikvarie på Statens historiska museer med ansvar för textilsamlingarna där, och tillsammans med vännen och formgivaren Åsa Pärson har hon skrivit boken ”Konsten att väva” (Bonnier Fakta). Här kan läsaren lära sig allt ifrån hur man sätter upp en väv och väljer material till bindningslära och vävteknik. En handduk ska kännas behaglig mot huden, en duk ska behålla formen i många år – inredningstextilier har en funktion som i sin tur påverkas av kvaliteten.

Åsa Pärson hade länge burit på idén att handväva samtliga textilier som behövs i ett hem, och när hon fick hyra ett litet soldattorp gjorde hon slag i saken.

– Torpet verkade lagom stort för ett sådant projekt. Ur den lusten, och att Amica och jag firade 30 år i yrket, kom boken till, säger hon.

Varje handduk, matta och gardin som nu fyller torpet har föregåtts av minst tre till fem provvävar, på ungefär 1×2 decimeter. Hantverket kräver både förberedelser, tålamod – och utrustning.

– Vi vill att vävningen ska kännas inspirerande och möjlig för alla. Visst, det är krångligare än att sticka och det passar inte alla, men vi vill ta bort det avskräckande runt vävning, säger Åsa.

Det går att väva utan vävstol, men till inredningstextil eller metervara är det vävstol som gäller.

Den tar plats och kanske inte är det första en nyfiken pysslare går och skaffar sig. Men har man väl tjusats av den snillrika konstruktionen och sett trådsystemet flätas samman till ett tyg är det lätt att bli fascinerad och fast för livet.

– Det känns fortfarande som magi, säger Amica Sundström.

Hon och Åsa träffades när de gick en vävutbildning på en folkhögskola. Innan dess hade båda på var sitt håll förälskat sig i hantverket.

– Jag gick en textilinriktning på gymnasiet. Där var vävningen den roligaste delen, säger Amica.

– Jag ville lära mig att knyta mattor, berättar Åsa, som fick en vävkurs på Handarbetets vänner i födelsedagspresent av sin farmor när hon fyllde 21 år.

– Det var en sommarkurs och jag tyckte det var så fruktansvärt roligt.
Åsa gav sig i kast med vävstolen med stor frenesi. Under de fem veckorna gjorde hon två handdukar, en pläd och två röllakanmattor.

– För mig var det helt magiskt att se hur det växte fram ett tyg av alla trådarna.

De beskriver vävningen som ett stort fält där de olika delarna mixas ihop till en helhet.

– Inom vävningens fält finns dels den historiska delen, en folkloristisk inriktning, hemslöjd och modern design. Den friheten och mångfalden inspirerar, säger Åsa.

Att sitta vid vävstolen kräver både koncentration och kreativitet. Många sinnen aktiveras.

– När du kommer in i ett flow och hittar en perfekt rytm blir det som en koreografi, en dans, säger Åsa.
De beskriver också hur spännande det är att se något växa fram i vävstolen – ofta vet man inte exakt hur väven kommer att se ut.

Vävsedel kallas den samlade information man behöver för att kunna väva en specifik väv. Åsa och Amica använder ordet recept i stället. De vill ge nycklar och redskap till hur man förverkligar sin vision och sitt uttryck.

– Vi tänker på det lite mer om som ett matrecept där man får frihet att utforska smaker, ingredienser. Här har du en grund, sedan kryddar du efter ditt eget huvud, säger Amica.

För trots att det finns tekniska grundförutsättningar för hur väven ska konstrueras i vävstolen för att bli bra, hänger minst lika mycket på vilka färg- och mönsterval man gör.

– Det är det som gör vävning så spännande. Allt börjar med materialet, tråden, bindning, täthet – det finns så många lager. Ju mer kunskap du har om det, desto friare kan du förhålla dig till din vävning, säger Amica.