Svampar är ett eget rike bland organismer och som djur och växter är olika arter väldigt olika varandra. En del är encelliga som jästsvampar, andra skapar avancerade nätverk av celler och fortplantar sig med hjälp av fruktkroppar. Åter andra ingår i symbios med växter och bildar organismer som lavar.

En annan form av symbios som svampar ingår i är mykorrhiza, ett nära samarbete med en växt, ofta träd. Svampens mycel omger då trädets rötter och byter ut näringsämnen och vatten med trädet. En del svamparter tar sig till och med in i trädet och blandar sig med trädets celler.

Hittills har ungefär 150 000 arter beskrivits, men man tror att det finns upp till fem miljoner. Av dessa är ett fåtal arter som bildar ätliga fruktkroppar. Och av dessa är det bara ett fåtal som går att odla; ungefär ett tjugotal arter som inte behöver bilda mykorrhiza. Och inte ens alla av dem är vanliga. En välsorterad nätbutik som säljer mycel och sporer erbjuder ofta bara högst hälften.

Det beror visserligen på vad man menar med att odla. Den som rensar svamp och slänger ut renset i trädgården eller en skogsbacke kan upptäcka att det ibland dyker upp svampar där nästa år. Så fick jag kantareller att växa under en gran en gång. Men det är ovanligt och bygger mer på slumpen än skicklighet.

Svampodling inomhus har fördelarna att det går att odla året om och att det hela kan ske under kontrollerade, hygieniska förhållanden. Nackdelarna är att det snabbt blir trångt om utrymme och att de hygieniska förhållandena utgör en svårighet i sig. Utomhus kan mycelet sträcka ut sig över större yta och producera mer svampkroppar. Dessutom gillar svampar att samarbeta med andra organismer som bakterier, växter och andra svampar vilket saknas vid inomhusodling.

Trädlevande arter vanliga

Bland de svampar som odlas är arter som lever på ved vanliga. Arter som växer på grenar och stammar på levande eller döda träd har många fördelar för den som vill odla svamp, men också arter som lever i jord går att odla utomhus.

Bland de trädlevande arterna är lackticka (reishi), igelkotttaggsvamp, shiitake och vissa ostronmusslingsarter populära som odlade svampar. Ostronmussling är det riktiga namnet på det vi handlar i affären som ostronskivling.

Trädlevande svamparter går både att odla på träspån inomhus eller på stockar utomhus. Beroende på art använder man färska tjocka grenar eller mindre stockar eller sådana som legat ett tag. Genom att borra hål i stocken och peta in små träpluggar med mycel i och täcka över med vax får mycelet snabbt tillgång till veden inne i den. Butiker som säljer mycel erbjuder oftast sådana pluggar.

En färsk stock har fördelen att den inte har hunnit invaderas av en massa organismer som vill bryta ned den så mycelet får ett försprång och kan sträcka ut sig utan konkurrens. Det tar längre tid för svampen att bryta ner en solid träbit så själva koloniseringen tar längre tid än vid annan odling, men kan ge bra skördar.

Marklevande arter

Svampodlingen har exploderat under 2000-talet, både kommersiellt och som hobby har allt fler människor börjat att odla allt fler arter. Champinjoner har odlats länge, men nuförtiden finns många andra arter i affären. På senare tid har ostronskivling blivit en självklarhet i affären och de olika arterna i familjen är bland de mest populära att odla hemma. Ostronmusslingar är extremt flexibla och kan växa på lite vad som helst. Trä, hö och kaffesump är bara några exempel på vad odlare använder. Andra arter är lite mer kinkiga.

Det gäller att läsa på lite. Det är inte svårt att odla upp mycel från en massa svamparter. Att få dem att trivas och ge frukt är det svåra. Ibland erbjuds arter som bevisligen ingen lyckats skapa en metod för att odla ordentligt. Kantarellmycel säljs ibland, men då handlar det snarare om att leta upp ett ställe i skogen och sätta ut mycelet där kantareller redan borde växa än om odling.

För en nybörjare är det lämpligt att välja en av de enklaste och mest beprövade arterna för att odla i marken. Jättekragskivling (stropharia rugosoannulata), olika ostronskivlingar och Namekotofsskivling (pholiota nameko) är populära utomhussvampar.

För att odla utomhus används träspån, halm eller andra cellulosarika substrat. Du behöver mycel av en lämplig art, för den här metoden är det bäst med mycel på säd. Välj en plats som inte är direkt solbelyst, gärna i halvskugga, och rensa bort buskar och skräp och strö ut substratet i omgångar för att bilda ett tjockt lager. Strö lite mycel för varje omgång. Täck med ytterligare ett lager substrat och eventuellt med ett lager jord överst.

Efter att bädden har vattnats ordentligt är det bara att vänta. Till skillnad från inomhusodling är odling utomhus säsongsbunden. Inomhus sätter mycelet frukt när den kommit till ett visst stadium oavsett årstid, utomhus faller det in i sitt naturliga beteende. Vissa svampar kan ändå ge flera skördar per år. En del svampar som odlas är inte anpassade efter svenska förhållanden så de kanske inte överlever vintern. Men om de gör det kan man räkna med skördar i många år från en svampbädd. Kolla med den du köper mycelet av vilka svampar som passar din trädgård.

Var noga med identifieringen

Inomhus behöver man sällan bekymra sig över vilken art som växer i påsar och burkar. Sannolikheten för att en annan svampart, som dessutom ger fruktkroppar som liknar den art du försöker odla, ska leta sig in i din odling är i princip obefintlig. Utomhus däremot kan vad som helst hända. Det kan finnas svamparter som liknar den du vill odla i miljön runt din trädgård som har fördelen av att vara anpassade redan som konkurrerar ut det du vill odla.

Jämför noga med bilder i någon pålitlig svampbok och ta gärna ett sporavtryck. Olika familjer och arter av svampar producerar sporer av olika färg och utseende. Lägg en svamphatt på en bit papper och täck över den med ett glas eller en burk och vänta ett dygn så kommer svampen att producera sporer som hamnar på papperet. Dessa sporer kan, förutom att identifiera arten, också användas till att odla mycel. Det kräver dock extra hygieniska förhållande och en hel del trixande, men är fullt möjligt också för en hobbyodlare. Nybörjare rekommenderas att köpa mycel.

Många nybörjare börjar med ett svamphus, en färdig odling i en kartong som kräver väldigt lite skötsel. Det går bra att använda mycelet i svamphuset för att starta en utomhusodling när det börjar tappa kraft efter några skördar. Så länge som mycelet inte har angripits av mögel eller bakterier kvicknar det till när det får ny mat och sprider sig snabbt under rätt förhållanden. Då är du också säker på att du åtminstone stoppar ner rätt art i marken.