Vi är skadade av den endimensionella vågräta X-axeln i höger-vänster-skalan där konflikten står mellan bland annat högerns fria marknad och vänsterns socialism.

Modellen har varit en etablerad sanning sedan den franska revolutionen för nästan 250 år och ligger till grund för hela det politiska samtalet. Men allt oftare påminner oss vänsteravvikarnas poddar och extremhögerns medier om att även finns en y-axel.

Den svenska vänstern, som i dimensionen gal–tan domineras av de gröna, alternativa och liberala, har inte ideologiskt identifierat vad som får dem att se rött när de ser att tan-vänstern går till sängs med åsiktsfienden på andra sidan den vaga höger–vänsterskalan.

Den härskande vänstern kanaliserar sina obehagliga känslor i en riktning av frustration mot vänsterkonservativa influencers som myser med Sögaards, Balis, Trumpgrabbar, Bards och bilskrikare, men ser inte deras gemensamma nämnare: den stora kärleken till traditioner, auktoritet, nationalism och allt det där fluffiga som tronar på minnen från fornstora dar. Tan.

Det är den stora kärleken till lag och ordning och hierarkin i samhället som gör att en tan-socialist och en ur tan-högern (eller en tesdriven låtsasjournalist) kan skåla i champagne på Youtube och höhö:a åt att pride är ett nyliberalt jippo och att dagens invandringspolitik är en naiv faddergala. Vänsterkonservativa finner allianser med dem som också värnar om knegare så länge de ser ut som Kalle på kaviartuben, de vill dela kärleken till allt som var förr och lira greatest hits-skivor i huvudet på varandra.

För att de ska lyckas hålla god stämning samlas de runt den gemensamma fiendebilden: hur utmobbade de är av woke-vänstern. Därför frontalkrockar de aldrig i frågor med varandra i frågor som fördelning och ekonomi.

Vänsternationalisterna har, milt uttryckt, gått vilse. De vill inte ens förknippas med att vara vänster eftersom begreppet misshandlats, och söker tillfälliga allianser istället för att agera som oppositionella i ideologiska samtal med den tongivande gal-vänstern, som i sin tur måste orka ta debatten.

Jag föraktar tanken att vi ska tycka samma sak och hålla ihop, den sekteristiska tillhörighetsinställningen är farlig eftersom ett samhälle måste dra nytta av olika åsikter.

Gal-vänstern, målad med bred pensel, förstår ofta inte vad tan-vänstern står för, eller deras frustration över att inte ha något annat val än att rösta på ett gal-vänsterparti som värnar om mångkultur, invandring och samkönade äktenskap. Därför behövs det en ideologisk debatt där vänsterns tankevärldar möts och en nedmontering av påfundet att ens fiendes fiender är ens vänner.

Tan-vänstern måste våga prata med den dominerande vänstern om varför de tycker att de saknar fotfäste i arbetarklassen, varför mångkultur är ett hopplöst projekt och varför den nationalism är det rätta. Och gal-vänstern måste våga ta i det här obehagliga samtalet.